Smarta hem med Arduino-kontroller: projektering och organisering av ett styrt utrymme

Utvecklingen av automationsverktyg har lett till skapandet av komplexa system som förbättrar människors livskvalitet. Många kända elektronik- och mjukvarutillverkare erbjuder färdiga standardlösningar för olika anläggningar.

Även en oerfaren användare kan utveckla egna projekt och bygga ett “smart hem” med Arduino efter sina behov. Huvudsaken är att förstå grunderna och inte vara rädd för att experimentera.

I denna artikel tittar vi på principen för att skapa och de grundläggande funktionerna för ett automatiserat hem baserat på Arduino-enheter. Vi tittar också på de använda typerna av kort och systemets huvudmoduler.

Skapa system på Arduino-plattformen

Arduino är en plattform för utveckling av elektroniska enheter med automatisk, halvautomatisk eller manuell styrning. Den är uppbyggd som en byggsats med tydligt definierade regler för interaktion mellan elementen. Systemet är öppet, vilket gör att tredjepartstillverkare kan delta i dess utveckling.

Ett klassiskt “smart hem” består av automatiserade enheter som utför följande funktioner:

• samlar in nödvändig information via sensorer;
• analyserar data och fattar beslut med hjälp av en programmerbar mikroprocessor;
• genomför fattade beslut genom att skicka kommandon till olika enheter.

Arduino-plattformen är bra just för att den inte är bunden till en specifik tillverkare, utan låter konsumenten själv välja lämpliga komponenter. Urvalet är enormt, så man kan förverkliga nästan vilka idéer som helst.

Vi rekommenderar att du bekantar dig med de bästa smarta enheterna för hemmet.

För att lära sig arbeta med Arduino kan man köpa ett startpaket (Starter Kit) på tillverkarens webbplats. Kunskaper i teknisk engelska är nödvändiga eftersom dokumentationen inte är på ryska.

Förutom mångfalden av anslutningsbara enheter tillkommer variation genom programmeringsmiljön som är implementerad i C++. Användaren kan inte bara använda befintliga bibliotek, utan också själv programmera systemkomponenternas reaktion på händelser.

Grundläggande komponenter på korten

Huvudelementet i ett “smart hem” är ett eller flera centrala (moderkort) kort. De ansvarar för interaktionen mellan alla element. Först när man har bestämt vilka uppgifter som ska lösas kan man börja välja systemets huvudnod.

Moderkortet innefattar följande element:

• Mikrokontroller (processor). Dess huvudsakliga syfte är att ge och mäta spänning i portarna inom intervallet 0-5 eller 0-3.3 V, lagra data och utföra beräkningar.
• Programmerare (finns inte på alla kort). Med denna enhet skrivs programmet in i mikrokontrollerns minne, enligt vilket “smart hem” kommer att fungera. Den ansluts till en dator, surfplatta, smartphone eller annan enhet via USB-gränssnitt.
• Spänningsregulator. En 5-voltsenhet krävs för att driva hela systemet.

Under varumärket Arduino tillverkas flera modeller av kort. De skiljer sig åt i formfaktor (storlek), antal portar och minneskapacitet. Det är utifrån dessa parametrar man ska välja lämplig enhet.

Arduino-kort och shieldar till dem bör köpas från tillverkaren, eftersom de är av högre kvalitet än kompatibla enheter som tillverkas i Kina

Det finns två typer av portar:

• digitala, som är markerade på kortet med bokstaven “d”;
• analoga, som är markerade med bokstaven “a”.

Tack vare dem kan mikrokontrollern kommunicera med anslutna enheter. Varje port kan fungera både för att ta emot och skicka signaler. Digitala portar märkta “pwm” är avsedda för in- och utmatning av PWM-signaler (pulsbreddsmodulering).

Därför, innan man köper ett kort, bör man åtminstone grovt uppskatta dess belastningsnivå med olika enheter. Det gör det möjligt att bestämma det nödvändiga antalet portar av alla typer.

Samtidigt måste man förstå att systemet “smart hem” inte nödvändigtvis måste vara knutet till en styrenhet baserad på ett enda moderkort. Funktioner som till exempel att slå på utomhusbelysning beroende på tid på dygnet och att upprätthålla vattenreserv i en ackumulatortank är oberoende av varandra.

Ur ett tillförlitlighetsperspektiv för det elektroniska systemet är det bättre att sprida ut orelaterade uppgifter på olika enheter, vilket Arduino-konceptet gör lätt att genomföra. Om man däremot samlar många enheter på ett ställe kan det leda till överhettning av mikroprocessorn, konflikter mellan programbibliotek och svårigheter att hitta och åtgärda program- och hårdvarufel.

Att ansluta flera olika typer av enheter till ett enda kort används vanligtvis inom robotteknik, där kompakthet är viktigt. För “smarta hemmet” är det bättre att använda en egen bas för varje uppgift.

Varje mikroprocessor är utrustad med tre typer av minne:

• Flash Memory. Huvudminnet där koden för systemstyrningsprogrammet lagras. En liten del (3-12 %) upptas av den inbyggda bootloadern.
• SRAM. Arbetsminne där temporära data lagras som behövs under programmets drift. Det kännetecknas av hög hastighet.
• EEPROM. Långsammare minne där man också kan lagra data.

Huvudskillnaden mellan minnestyperna för datalagring är att när strömmen stängs av förloras informationen som lagrats i SRAM, medan den finns kvar i EEPROM. Men den icke-flyktiga typen har också en nackdel – ett begränsat antal skrivcykler. Detta måste man komma ihåg när man skapar egna applikationer.

Till skillnad från användning av Arduino inom robotteknik, behöver de flesta uppgifter i “smarta hemmet” inte mycket minne varken för program eller för lagring av information.

Typer av kort för att bygga ett smart hem

Låt oss titta på de huvudsakliga typerna av kort som oftast används vid byggandet av ett smart hemsystem.

Typ #1 — Arduino Uno och dess derivat

I “smarta hem”-system används oftast Arduino Uno och Arduino Nano. De har tillräcklig funktionalitet för att lösa typiska uppgifter.

Att fullformatskorten kan drivas med en spänning på 7-12 Volt ger många fördelar. Framför allt möjligheten till långvarig autonom drift från standardbatterier eller ackumulatorer.

Huvudparametrar för Arduino Uno Rev3:

• processor: ATMega328P (8 bit, 16 MHz);
• antal digitala portar: 14;
• varav med PWM-funktion: 6;
• antal analoga portar: 6;
• flash-minne: 32 KB;
• SRAM: 2 KB;
• EEPROM: 1 KB.

För inte så länge sedan kom en modifiering – Uno Wi-Fi, som innehåller en integrerad ESP8266-modul, som gör det möjligt att utbyta information med andra enheter enligt standarden 802.11 b/g/n.

Skillnaden mellan Arduino Nano och dess större motsvarighet är avsaknaden av ett eget 12 V-strömuttag. Detta har gjorts för att uppnå en mindre enhetsstorlek, vilket gör att den lätt kan döljas i ett litet utrymme. Även för detta ändamål har standard USB-anslutning ersatts med ett chip med mini-USB-kabel. Arduino Nano har jämfört med Uno 2 fler analoga portar.

Det finns ytterligare en modifiering av Uno-kortet – Arduino Mini. Den är ännu mindre än Nano, och det är mycket svårare att arbeta med den. För det första skapar frånvaron av USB-port ett problem med programmering, eftersom man måste använda en USB-Serial Converter. För det andra är detta kort mer kräsna med strömförsörjningen – man måste säkerställa ett inspänningsområde på 7-9 V.

Av ovanstående skäl används Arduino Mini sällan för “smarta hem”. Den används vanligtvis antingen inom robotteknik eller vid implementering av redan färdiga projekt.

Typ #2 — Arduino Leonardo och Micro

Arduino Leonardo-kortet liknar Uno men är lite kraftfullare. En intressant egenskap hos denna modell är att den identifieras som ett tangentbord, en mus eller en joystick när den ansluts till en dator. Därför används den ofta för att skapa originella spelkonsoler och simulatorer.

Tabell över mått och storlekar för modellerna Uno, Leonardo och deras miniatyrmotsvarigheter. Utvecklarna har inte följt logiken i namngivningen – “nano” borde vara den minsta.

Arduino Leonards huvudparametrar är följande:

• processor: ATMega32u4 (8-bitars, 16 MHz);
• antal digitala portar: 20;
• varav med PWM-funktion: 7;
• antal analoga portar: 12;
• flash-minne: 32 KB;
• SRAM: 2,5 KB;
• EEPROM: 1 KB.

Som framgår av parameterlistan har Leonardo fler portar, vilket gör det möjligt att ansluta fler sensorer till denna modell.

För Leonardo finns det också en helt identisk miniatyrmotsvarighet som kallas Micro. Den saknar 12 V-strömförsörjning och istället för en full USB-ingång har den ett chip för mini-USB-kabel.

Modifieringen av Leonardo som heter Esplora är en ren spelmodell och är inte lämplig för “smarta hem”-behov.

Typ #3 — Arduino 101, Arduino Zero och Arduino MKR1000

Ibland kräver system för “smarta hem” som är implementerade med Arduino högre beräkningskraft som 8-bitars mikrokontrollers inte kan tillhandahålla. Uppgifter som röst- eller bildigenkänning kräver en snabb processor och betydande mängd RAM-minne för sådana enheter.

För att lösa sådana specifika uppgifter används kraftfulla kort som fungerar enligt Arduino-konceptet. De har ungefär samma antal portar som Uno- eller Leonardo-kort.

Arduino 101 har samma mått som Uno eller Leonardo, men väger nästan dubbelt så mycket. Orsaken är närvaron av två USB-ingångar och extra chips.

Ett av de enklaste att använda men kraftfulla korten – Arduino 101 har följande specifikationer:

• processor: Intel Curie (32-bitars, 32 MHz);
• flash-minne: 196 KB;
• SRAM: 24 KB;
• EEPROM: ingen.

Dessutom är kortet utrustat med BLE-funktionalitet (Bluetooth Low Energy) med möjlighet att enkelt ansluta färdiga lösningar som pulssensor, hämtning av väderinformation utanför fönstret, skicka textmeddelanden etc. Enheten har även inbyggd gyroskop och accelerometer, men dessa används främst inom robotteknik.

Ett annat liknande kort – Arduino Zero har följande specifikationer:

• processor: SAM-D21 (32 bit, 48 MHz);
• flashminne: 256 KB;
• SRAM: 32 KB;
• EEPROM: ingen.

En utmärkande egenskap hos denna modell är den inbyggda felsökaren (EDBG). Med den är det mycket lättare att hitta fel vid programmering av kortet.

När man skriver omfattande kod uppstår fel även hos en högt kvalificerad programmerare. För att hitta dem använder man en felsökare (debugger).

Arduino MKR1000 är ytterligare en modell som lämpar sig för kraftfulla beräkningar. Den har en mikroprocessor och ett minne som liknar Zero. Huvudskillnaden är att den har en integrerad Wi-Fi-chip med 802.11 b/g/n-protokoll och en kryptochip med stöd för SHA-256-algoritmen för att skydda överförda data.

Typ #4 — modeller från Mega-familjen

Ibland behöver man använda ett stort antal sensorer och styra ett betydande antal enheter. Till exempel behövs detta för automatisk funktion av distribuerade luftkonditioneringssystem som upprätthåller en viss temperatur för enskilda zoner.

För varje lokalt område måste man övervaka avläsningarna från två temperatursensorer (den andra används som kontroll) och i enlighet med algoritmen justera läget på spjället som bestämmer mängden varm luft som tillförs.

Om det finns fler än 10 sådana zoner i huset behövs mer än 30 portar för att styra hela systemet. Visst kan man använda flera kort av typen Uno som styrs av en av dem, men det skapar extra kopplingskomplexitet. I sådana fall är det lämpligt att använda modeller från Mega-familjen.

Storleken på korten i Mega-familjen (101,5 x 53,4 cm) är större än hos tidigare modeller. Det är en teknisk nödvändighet – annars går det inte att få plats med så många portar.

Arduino Mega-kortet är baserat på en ganska enkel 8-bitars 16 MHz mikroprocessor aTMega1280.

Den har ett stort minne:

• flashminne: 128 KB;
• SRAM: 8 KB;
• EEPROM: 4 KB.

Men dess främsta fördel är det stora antalet portar:

• antal digitala portar: 54;
• varav med PWM-funktion: 15;
• antal analoga portar: 16.

Det finns två moderna varianter av detta kort:

• Mega 2560 är baserad på mikrokontrollern aTMega2560, som har ett större flashminne – 256 KB;
• Mega ADK är förutom mikrokontrollern aTMega2560 utrustad med ett USB-gränssnitt som möjliggör anslutning till enheter som kör operativsystemet Android.

Modellen Arduino Mega ADK har en egenhet. När en telefon ansluts till USB-ingången kan följande hända: om telefonen behöver laddning kommer den att “dra” ström från kortet. Därför finns det ett extra krav på strömkällan – den måste kunna leverera 1,5 ampere. Vid strömförsörjning via batterier måste detta beaktas.

Du kan göra en autonom strömförsörjning för Arduino med hjälp av anslutna batterier eller celler. Genom att kombinera serie- och parallellkoppling kan du uppnå önskad spänning och lång drifttid.

Due – ännu en modell från Arduino som kombinerar mikroprocessorns kraft med ett stort antal portar.

Dess specifikationer är följande:

• processor: Atmel SAM3X8E (32 bit, 84 MHz);
• antal digitala portar: 54;
• av dem med PWM-funktion: 12;
• antal analoga portar: 14;
• flash-minne: 512 KB;
• SRAM: 96 KB;
• EEPROM: ingen.

De analoga stiften på detta kort kan arbeta både i den för Arduino vanliga 10-bitars upplösningen, vilket gjorts för kompatibilitet med tidigare modeller, och i 12-bitars, vilket möjliggör en mer exakt signal.

Funktioner för modulernas interaktion via portar

Alla moduler som ansluts till kortet har minst tre utgångar. Två av dem är strömkablar, dvs. “jord”, samt spänning 5 eller 3,3 V. Den tredje kabeln är logisk. Över den sker dataöverföring till porten. För att ansluta moduler använder du speciella kablar grupperade i tre, som ibland kallas jumprar.

Eftersom Arduino-modeller vanligtvis bara har 1 port med spänning och 1-2 portar med “jord”, måste du för att ansluta flera enheter antingen löda kablar eller använda kopplingsplattor (breadboard).

Till kopplingsplattan kan du ansluta inte bara ström och portar på Arduino-kortet, utan även andra komponenter som t.ex. motstånd, register osv.

Lödning är mer pålitlig och används i enheter som utsätts för fysisk påverkan, t.ex. styrkort för robotar och quadcoptrar. För smarta hem är det bättre att använda kopplingsplattor, eftersom det är enklare både vid installation och vid borttagning av modulen.

Hos vissa modeller (t.ex. Arduino Zero och MKR1000) är arbetsspänningen 3,3 V, så om du lägger på en högre spänning på portarna kan kortet skadas. All information om strömförsörjning finns i den tekniska dokumentationen för enheten.

Tilläggskort (shields)

För att öka moderkortens kapacitet använder du shields – extra enheter som utökar funktionaliteten. De tillverkas för specifika formfaktorer, vilket skiljer dem från moduler som ansluts till portar. Shields är dyrare än moduler, men de är enklare att arbeta med. De levereras också med färdiga kodbibliotek, vilket snabbar upp utvecklingen av egna styrprogram för “smarta hem”.

Proto- och Sensor-shields

Du använder dessa två standard-shields för mer kompakt och bekväm anslutning av ett stort antal moduler.

Proto Shield är i stort sett en komplett kopia av originalets portar, och i mitten av modulen kan du limma fast ett kopplingsdäck. Detta underlättar monteringen. Sådana tillägg finns för alla fullstora Arduino-kort.

Proto Shield placeras ovanpå moderkortet. Det ökar höjden något men sparar mycket plats på ytan.

Men om du har många enheter (fler än 10) är det bättre att använda de dyrare kopplingskorten Sensor Shield.

De har inget kopplingsdäck, men alla portutgångar har individuell ström- och jordanslutning. Det gör att du inte blir förvirrad av kablar och byglar.

Moderkortets och sensorkortets yta är densamma, men på shielden saknas chips, kondensatorer och andra komponenter. Därför frigörs mycket utrymme för fullständiga anslutningar.

På detta kort finns även kontakter för enkel anslutning av flera moduler: Bluetoots, SD-kort, RS232 (COM-port), radio och ultraljud.

Anslutning av extra funktioner

Shields med integrerad funktionalitet är avsedda för att lösa komplexa men typiska uppgifter. Om du behöver genomföra originella idéer är det bättre att välja en lämplig modul istället.

Motor Shield. Den är avsedd för att styra hastighet och rotation på lågeffektmotorer. Originalmodellen är utrustad med en L298-krets och kan arbeta med två likströmsmotorer eller en servomotor samtidigt. Det finns också en kompatibel del från en tredjepartstillverkare med två L293D-kretsar som kan styra dubbelt så många drivningar.

Relay Shield. En ofta använd modul i “smarta hem”-system. Ett kort med fyra elektromekaniska reläer, var och en klarar ström upp till 5A. Det räcker för automatisk på- och avstängning av kilowattapparater eller belysningskretsar avsedda för 220 V växelström.

LCD Shield. Gör det möjligt att visa information på den inbyggda skärmen, som kan uppgraderas till en TFT-enhet. Detta tillägg används ofta för att skapa väderstationer med temperaturmätningar i olika bostadsutrymmen, tillbyggnader, garage samt temperatur, luftfuktighet och vindhastighet utomhus.

LCD Shield har inbyggda knappar som gör det möjligt att programmera bläddring av information och val av åtgärder för att skicka kommandon till mikroprocessorn.

Data Logging Shield. Modulens huvuduppgift är att spela in data från sensorer på ett fullformat SD-kort upp till 32 GB med stöd för filsystemet FAT32. För att skriva på ett micro-SD-kort måste du köpa en adapter. Denna shield kan användas som lagringsutrymme, till exempel vid inspelning av data från en dashcam. Tillverkad av det amerikanska företaget Adafruit Industries.

SD-card Shield. En enklare och billigare version av föregående modul. Sådana expansioner tillverkas av många producenter.

EtherNet Shield. Officiell modul för att ansluta Arduino till internet utan dator. Har en plats för micro-SD-kort, vilket gör att du kan spela in och skicka data via världsomspännande nätverk.

Wi-Fi Shield. Möjliggör trådlöst datautbyte med stöd för krypteringsläge. Används för att ansluta till internet och enheter som kan styras via Wi-Fi.

GPRS Shield. Denna modul används vanligtvis för att koppla “smarta hemmet” med ägaren via mobiltelefon via SMS-meddelanden.

Moduler för “smart hem”

Att ansluta moduler från tredjepartstillverkare och möjligheten att arbeta med dem med hjälp av inbyggt programmeringsspråk är den främsta fördelen med det öppna Arduino-systemet jämfört med “egna” lösningar för “smarta hemmet”. Huvudsaken är att modulerna har en beskrivning av de signaler som tas emot eller skickas.

Sätt att få information

Inmatning av information kan ske via digitala eller analoga portar. Det beror på typen av knapp eller sensor som tar emot information och överför den till kortet.

För ett datorprogram motsvarar digital signal perioder med “0” och “1”, medan analog signal bestämmer ett värdeintervall i enlighet med sin upplösning.

Signal till mikroprocessorn kan skickas av en människa som använder två sätt:

• Trycka på en knapp (tangent). Logisk ledning går i detta fall till den digitala porten, som får värdet “0” när knappen är släppt och “1” när den trycks in.
• Vrida på locket till en roterande potentiometer (motstånd) eller flytta spaken på en skjutpotentiometer. I detta fall går den logiska ledningen till den analoga porten. Spänningen passerar genom en analog-till-digital-omvandlare, varefter data skickas till mikroprocessorn.

Knappar används för att starta en händelse, till exempel att tända och släcka lampor, värme eller ventilation. Vridreglage används för att ändra intensiteten – öka eller minska ljusstyrka, ljudvolym eller fläkthastighet.

Potentiometern är en enkel enhet, så den är mycket billig. Huvudegenskaperna är elektriskt motstånd och vridningsvinkel.

Sensorer används för att automatiskt bestämma omgivningens parametrar eller orsaken till en händelse.

För driften av “smart hem” är följande varianter mest efterfrågade:

• Ljudsensor. Digitala varianter av denna enhet används för att aktivera en händelse med hjälp av en klapp eller röst. Analoga modeller kan känna igen och bearbeta ljud.
• Ljussensor. Dessa enheter kan fungera både i det synliga och infraröda området. De senare kan användas som brandvarningssystem.
• Temperatursensor. För inomhus och utomhus används olika modeller, eftersom utomhusmodeller är bättre skyddade mot fukt. Det finns också externa enheter på sladd.
• Luftfuktighetssensor. För inomhus passar modellen DHT11, och för utomhus den dyrare DHT22. Båda enheterna kan också visa temperatur. Ansluts till en digital port.
• Lufttryckssensor. För samarbete med Arduino-kort har analoga barometrar från Bosh visat sig väl: bmp180, bmp280. De mäter också temperatur. Modellen bme280 kan kallas en väderstation, eftersom den även ger luftfuktighetsvärde.
• Rörelse- och närvarosensorer. De används för säkerhetsändamål eller för automatisk tändning av ljus.
• Regnsensor. Reagerar på vatten som träffar dess yta. Den kan också användas för att utlösa ett larm om läckage i vatten- eller värmesystemet.
• Strömsensor. De används för att upptäcka icke fungerande elektriska apparater (utbrända lampor) eller för att analysera spänning för att förhindra överbelastning.
• Gasläckssensor. Används för att upptäcka och reagera på förhöjd koncentration av propan.
• Koldioxidsensor. Den används för att bestämma koncentrationen av koldioxid i vardagsrum och i specialrum som vinkällare där jäsning sker.

Det finns många fler olika sensorer för specifika uppgifter, till exempel för att mäta vikt, vattenflödeshastighet, avstånd, markfuktighet etc.

Vissa sensorer, såsom en anemometer som används för att mäta vindhastighet och riktning, är komplexa elektromekaniska apparater.

Många sensorer kan göras själv med enklare komponenter. Det blir billigare. Men till skillnad från att använda serieenheter måste du lägga tid på kalibrering.

Styrning av apparater och system

Förutom att samla in och analysera information måste “smart hem” reagera på händelser som uppstår. Närvaron av avancerad elektronik i moderna hushållsapparater gör att man kan kommunicera med dem direkt via Wi-Fi, GPRS eller EtherNet. Vanligtvis implementerar Arduino-system kommunikation mellan mikroprocessorn och högteknologiska enheter via Wi-Fi.

För att med hjälp av Arduino kunna sätta på luftkonditioneringen vid hög temperatur i huset, blockera TV och internet på natten i barnrummet eller starta värmepannan innan ägarna kommer hem, måste du utföra tre åtgärder:

1. Installera Wi-Fi-modulen på moderkortet.
2. Hitta lediga frekvenskanaler för att undvika systemkonflikter.
3. Förstå enheternas kommandon och programmera åtgärder (eller använda färdiga bibliotek).

Förutom “kommunikation” med datoriserade enheter uppstår ofta uppgifter relaterade till utförandet av mekaniska åtgärder. Till exempel kan du ansluta en servomotor eller en liten växelmotor till kortet som kommer att drivas från det.

En servodrivning består av en liten motor och flera växlar. Därför, trots den låga strömmen (5 V), kan den utveckla en avsevärd effekt som räcker för att till exempel öppna ett fönster.

Om du behöver ansluta kraftfulla enheter som drivs av en extern strömkälla, används två alternativ:

1. Anslutning av ett relä i kretsen.
2. Anslutning av en effekttransistor och en triac.

Ett elektromagnetiskt eller halvledarrelä som ingår i den elektriska kretsen sluter och öppnar en av ledningarna på kommando från mikroprocessorn. Deras huvudsakliga egenskap är den maximalt tillåtna strömstyrkan (t.ex. 40 A) som kan passera genom enheten.

När det gäller anslutning av en effekttransistor (MOSFET) för likström och en triac för växelström, har de ett lägre värde på tillåten strömstyrka (5-15 A), men kan gradvis öka belastningen. Det är för detta ändamål som PWM-portar finns på korten. Denna egenskap används vid reglering av ljusstyrka, fläktars rotationshastighet, etc.

Med hjälp av reläer och effekttransistorer kan man helt automatisera alla elektriska kretsar i hemmet och starta generatorn vid strömavbrott. Därför är det möjligt att med Arduino realisera en autonom försörjning av en lägenhet eller byggnad, inklusive alla särskilt viktiga funktioner – uppvärmning, vattenförsörjning, avlopp, ventilation och säkerhetssystem.

Vill du att ditt hem ska bli smartare, men har du inte så bra koll på programmering? I så fall rekommenderar vi dig att titta på färdiga lösningar från Xiaomi och Apple, som är enkla att installera och konfigurera även för en nybörjare. Och du kan ge kommandon och övervaka deras utförande även från din smartphone.

Mer om smarta hem från Xiaomi och Apple i följande artiklar:

• Xiaomi smart hem: designegenskaper, översikt över huvudkomponenter och arbetsdelar
• Apple smart hem: finesser med att organisera hemautomationssystem från “äppleföretaget”

Slutsatser och användbar video om ämnet

Exempel på en egenmonterad grundkonstruktion på nybörjarnivå för “smart hem”:

Arduino-plattformens öppenhet gör att du kan använda komponenter från olika tillverkare. Det gör det enkelt att konstruera ett “smart hem” efter dina egna önskemål. Därför, om du har även grundläggande kunskaper inom programmering och anslutning av elektroniska enheter, är det värt att överväga detta system.

Har du praktisk erfarenhet av Arduino-plattformen och vill dela med dig av dina erfarenheter till nybörjare? Kanske du vill komplettera materialet ovan med användbara tips eller synpunkter? Skriv dina kommentarer under det här inlägget.

Om du har frågor om design av ett automatiserat hemsystem baserat på Arduino, ställ dem till våra experter och andra webbplatsbesökare i blocket nedan.