Värmeschema från gaspanna i tvåvåningshus: översikt och jämförelse av bästa värmescheman

Bygger du ett nytt eller renoverar du ett gammalt hus, och har kommit till värmesystemet? Vet du inte vilken typ av ledningsdragning som är bäst? Ett korrekt utformat värmeschema från en gaspanna i ett tvåvåningshus är garantin inte bara för värme och komfort på vintern, utan också för en driftsäker utrustning.

Ett välgjort värmeprojekt tar hänsyn till många faktorer – från klimat och ekonomiska möjligheter till behovet av punktjustering och estetiska frågor. I denna artikel kommer vi i detalj att gå igenom alla möjliga typer av värmesystem, presentera och jämföra färdiga scheman med de mest lyckade parametrarna för olika fall, samt ange möjligheterna till modifiering.

Typer av privata gasvärmesystem

Det finns många parametrar som bestämmer typen av värmesystem, valet av gaspanna som primär värmegenerator är bara det första steget. Man kan arrangera värmekretsen genom att koppla alla apparater med ett rör, eller dra separata fram- och returledningar.

Systemets struktur beror också på vilka värmeapparater som används, typen av expansionskärl, husets planlösning och yta. Dessutom kan man dela upp systemet i flera separata kretsar och förbereda för naturlig cirkulation vid strömavbrott, och mycket mer.

Ett välplanerat och installerat pannrum är garantin för en behaglig temperatur i huset under uppvärmningsperioden och en driftsäker utrustning.

Nedan går vi igenom alla möjligheter, fördelar och nackdelar med varje systemtyp mer i detalj.

En- och tvårörsscheman för anslutning

Inom dessa två typer kan man urskilja 5 grundläggande anslutningsscheman.

Låt oss titta på dem i ordning efter ökande konstruktionskomplexitet och kostnad:

1. Enkel enrörs.
2. Enrörs «Leningradka».
3. Tvårörs återvändsgränd.
4. «Tichelmanns slinga».
5. Kollektorschema, eller strålschema.

Det enklaste enrörssystemet för anslutning av radiatorer innebär att värmemediet når den andra radiatorn först efter att ha passerat den första, och så vidare. Ett golvvärmesystem kan också inkluderas i ett sådant system – det ansluts sist, från returen av den mest avlägsna radiatorn.

Detta alternativ gör det möjligt att spara maximalt på rör, kopplingar och avstängningsventiler, samt garanterar flöde av värmemediet genom alla radiatorer.

Ett enkelt enrörsschema kan inte bara utformas och beräknas, utan även monteras själv. Dessutom är det enkelt att utrusta med möjlighet till naturlig cirkulation.

Ett sådant system har dock en allvarlig nackdel: temperaturen sjunker märkbart för varje radiator, och det går inte att reglera. Om man begränsar framledningstemperaturen till den första radiatorn med en termostatventil, minskar temperaturen proportionellt i alla – det enda som delvis hjälper är att öka antalet sektioner på de sista radiatorerna.

Men i tvåvåningshus är arean vanligtvis stor och systemen för långa för att ett sådant schema ska fungera produktivt. På grund av omöjligheten att justera används ett enkelt enrörssystem praktiskt taget inte.

En förbättrad enrörsschema, den så kallade «Leningradka», förutsätter bypass på varje radiator. På så sätt passerar en del av värmemediet förbi radiatorn, och en varmare blandning når nästa.

Genom att installera regler- och avstängningsventiler på framledning, retur och bypass för varje radiator, kan temperaturen regleras i enskilda rum.

Om man lägger till ventiler och termostater i schemat, får man ett system som är mellanliggande i både pris och funktionalitet mellan ett enkelt enrörssystem och ett tvårörssystem – en ganska populär lösning.

Ett tvårörssystem innebär en uppdelning av framledning och retur i två separata rör som är anslutna till varje radiator. Materialåtgången blir betydligt större, men det heta värmemediet blandas inte med returen, och värmer därför upp ett mycket större antal radiatorer effektivt.

Återvändsgrenar är bekväma att dra där det inte finns möjlighet att loopa rummet med rör, till exempel på grund av en balkongdörr. Flödesriktningen i framledning och retur blir motriktad, och därför finns det risk att vattnet tar vägen med minst motstånd och sluter cirkulationsslingan redan genom den första radiatorn, och inte når de andra alls.

Problemet löses med hjälp av balanseringsventiler samt rör med mindre diameter för anslutning till radiatorn än för huvudledningarna.

Man kan kombinera olika scheman: här i bottenvåningen har återvändsgrenar dragits, på första våningen – Tichelmannslinga, och på andra våningen – kollektoranslutning.

Tichelmannslingan är den mest lyckade och populära lösningen när det gäller förhållandet mellan kostnad och effektivitet. Dess skillnad är att flödesriktningen i framledning och retur är parallell, så oavsett vilken radiator värmebäraren går igenom, blir cirkulationsloopens längd densamma, det finns ingen väg med minsta motstånd. Som resultat värmer alla radiatorer jämnt, men varje radiator kan justeras separat eller stängas av helt utan att påverka systemets funktion.

Kollektorsystemet innebär att det finns två fördelare, en för framledning och en för retur, från vilka paren av rör förgrenas som strålar till varje värmeelement. För bästa effektivitet placeras fördelaren så att avståndet från den till varje värmeelement är ungefär lika. Vanligtvis installeras en separat fördelare per våning.

Endast i ett sådant system kommer varje radiator att få värmebärare med samma temperatur, och det är lättast att styra och ändra värmeeffekten för enskilda punkter.

Den största nackdelen med strålkopplingsschemat är behovet av ett stort antal rör, vilket inte bara ökar kostnaden utan också gör installationen mer komplicerad. Å andra sidan är rördragningen i sådana system helt dold, vilket ser estetiskt ut.

En annan viktig punkt – kollektorsystemet, till skillnad från alla tidigare, kan inte vara gravitationsbaserat. Det innebär att även med en energioberoende panna kommer värmen att stängas av så snart strömmen slås ut och pumpen stannar.

För att justera strålsystemet behöver man inte gå fram till varje element: alla ventiler är samlade i fördelarskåpet, man behöver bara märka dem noggrant vid anslutningen.

Ofta i tvåvåningshus använder man olika värmefördelningssystem för olika rum, beroende på deras planlösning, yta och använda värmeelement.

I ett tvåvåningshus används sällan enrörssystem med en enda tillförselrör, eftersom de sista radiatorerna i kretsen fungerar mycket ineffektivt. Beroende på husets yta motsvarar separata kretsar varje våning, flera eller till och med varje rum.

Det är också vanligt att separera radiatorernas krets från golvvärmen, på grund av behovet av olika arbetstryck och temperatur.

Uppdelningen av tillförseln från pannan till olika kretsar kan ske via en hydraulpil, en fördelare eller en kombination av dessa. Den första ger flöden med olika tryck och temperatur för olika system, medan den andra är effektiv för kretsar med likartade apparater, till exempel strålkoppling av radiatorer.

Öppna och slutna system

Denna parameter anger om värmebäraren har kontakt med luft och bestäms av typen av expansionskärl.

Expansionskärlet kompenserar ökningen av vätskevolymen vid uppvärmning och förhindrar tryckökning i systemet. Ett öppet expansionskärl har en öppning upptill och fungerar helt enkelt genom volymreserv, och fylls till olika nivåer. För att vattnet inte ska rinna över enligt principen om kommunicerande kärl måste ett sådant kärl installeras på systemets högsta punkt. I ett tvåvåningshus är det vanligtvis toppen av tillförselstigaren.

Ett sådant system har många nackdelar. Värmeöverföringsmediet är i kontakt med öppen luft, vilket innebär att det avdunstar och berikas med syre. Som en följd är det förbjudet att fylla ett sådant system med frostskyddsmedel, vatten måste fyllas på regelbundet, och överskottsluft orsakar ständigt korrosion och luftfickor. Dessutom, om kärlet placeras på vinden kräver det noggrann isolering, och i ett rum på andra våningen är det svårt att dölja det.

I moderna gaspannor kan ett slutet expansionskärl redan vara inbyggt – detta sparar plats och förenklar anslutningen.

Ett slutet expansionskärl är tätt och består av två kammare åtskilda av ett membran. Det fungerar tack vare luftens komprimerbarhet: när systemet är uppvärmt upptar vatten större delen av kärlet, trycket i luftkammaren ökar. Vid avkylning är det just detta tryck som trycker tillbaka vattnet i systemet.

Ett sådant expansionskärl kan installeras var som helst i systemet, oftast på returledningen före pumpen. Ett system med slutet kärl är helt tätt och kan fyllas även med en giftig etylenglykollösning. Även vanligt vatten renas gradvis från föroreningar och lösta gaser under sådana förhållanden och blir nästan en idealisk värmeöverföringsvätska.

Efter typ av värmeapparater

I ett och samma värmesystem kan olika apparater ingå: radiatorer, golvvärme, konvektorer och andra. De kan kombineras även inom ramen för det enklaste enrörssystemet, men med gravitationscirkulation är det bättre att använda vanliga element.

Alla golvmonterade värmeanordningar kallas vanligtvis konvektorer. I dem sker värmeavgivning genom luftcirkulation i apparatens håligheter.

Golvvärme är inte bara behagligt och bekvämt, utan också ekonomiskt eftersom den varma luften fyller den nedre, bebodda delen av rummet och svalnar under taket. En sådan lösning är särskilt oumbärlig om det finns ett barn i huset. De installeras också ofta i badrum och kök.

System som endast består av golvvärme kan endast installeras i välisolerade byggnader och i tempererat klimat, annars blir det antingen svalt inomhus i kylan eller omöjligt att gå på den överhettade golvet. Som regel kombinerar man golvvärme med ett litet antal radiatorer i samma system – det är både snyggt, ekonomiskt och bekvämt.

Radiatorer är populära av en anledning: de fungerar både genom värmestrålning från den yttre ytan, som värmer luften och föremålen framför sig, och genom konvektion, då luftströmmar passerar genom fenorna.

Radiatorns funktionseffektivitet beror på anslutningen av tillopps- och returledningar, och därmed fördelningen av värmebärarens flöden i sektionerna.

Den främsta nackdelen med traditionella element är svårigheten att placera dem utan att störa inredningens design, eftersom alla typer av maskeringsskärmar minskar effektiviteten.

Efter typ av värmemedie cirkulation

Vatten eller frostskyddsmedel i systemet förflyttas oftast från en cirkulationspump: den skapar det nödvändiga trycket och säkerställer snabb, effektiv och jämn uppvärmning. Men närvaron av en pump gör varje system beroende av el – det vill säga om strömmen går, stängs också värmen av.

Ett alternativ är gravitationssystem. De är konstruerade så att värmebäraren cirkulerar på grund av densitetsökningen när den svalnar, samt genom gravitationskraften – tack vare lutningen på alla rör i kretsen.

Stigarna för värme (4) och retur (5) ska ha mindre diameter än huvudledningarna (3 och 6), och expansionskärlet (7) installeras antingen i början av tilloppet (2) eller före pannan (1).

Ett sådant uppvärmningssystem för ett privat tvåvåningshus med en eloberoende gaspanna kommer att fungera även om elen inte är ansluten alls, men cirkulationshastigheten, och därmed effektiviteten, kommer att vara betydligt lägre. Dessutom lämnar det långsamma flödet mycket mer avlagringar på systemets väggar.

Intressant är förmågan hos system med naturlig cirkulation att självjustera: ju kallare det är i huset, desto snabbare svalnar värmebäraren i elementen, temperaturskillnaden mellan tillopp och retur ökar, vilket ökar flödeshastigheten och värmesystemets effektivitet.

Om regelbundna strömavbrott är en hård verklighet och huset är litet, är den bästa lösningen ett system med blandad cirkulation. Planen ska vara beräknad som för ett gravitationssystem – med rörlutningar, pannan i den lägsta punkten etc.

För installation av cirkulationspumpen finns en speciell ”ficka” – bypass före pannan, omkoppling av cirkulationstypen sker med hjälp av ventiler.

Man kan även installera golvvärme i ett sådant system, men det fungerar bara när pumpen är igång.

Horisontell och vertikal ledningsdragning

I ett tvåvåningshus går det inte att bara använda horisontella ledningar – minst en stigare till andra våningen måste föra upp värmebäraren. Men det förändrar inte rördragningstypen i stort.

Horisontell dragning kan utföras inom varje våningsplan. Då kopplas alla element på samma nivå samman i en enda kedja. Det är den mest universella och populära metoden, och fungerar för alla planlösningar.

Man skiljer också på övre och nedre dragning, som rör den vertikala delen av rörledningen. För system med gravitationscirkulation passar bara den övre.

Föreställ dig en enrörs vertikal dragning – ett bra exempel är värmesystemet i flerfamiljshus. Planlösningen på varje våning, inklusive elementens placering, är identisk. Varje element är kopplat via en stigledning till samma element hos grannarna ovanför och nedanför, och det finns inga horisontella värmeledningar i lägenheten.

Om planlösningen i ditt hus tillåter att alla element placeras exakt ovanför varandra, fungerar den vertikala lösningen effektivare, särskilt vid gravitationscirkulation. Dessutom är det lättare att dölja stigledningar än horisontella rör.

Men vid installationen måste man många gånger korsa bjälklag, vilket är mer komplicerat än att dra ett rör genom en vägg.

Extra utrustning – fördelar och nackdelar

Vilket värmesystem som helst kan förbättras genom att man lägger till termostatventiler för att justera varje element, termostater, hydraulisk pil, cirkulationspump för varje krets och andra tilläggskomponenter.

Majevskikranar och luftavledare högst upp på varje stigledning är obligatoriska i system med sluten expansionskärl. Varje extra komponent gör systemet effektivare och mer ekonomiskt, och möjliggör en finare och bekvämare justering.

Man bör komma ihåg att en alltför stor komplicering av systemet inte bara ökar kostnaden utan också avsevärt ökar risken för driftstörningar.

Använd endast nödvändiga komponenter – ju färre enheter, desto lägre risk att en av dem går sönder och stoppar systemet.

Bästa scheman för tvåvåningshus

I varje specifikt fall krävs ett individuellt värmeprojekt som garanterar effektiv och ekonomisk drift.

För att göra rätt val bör man beakta följande faktorer:

• klimat och kvalitet på byggnadens isolering;
• antal och användning av rum. Är konstant och jämn uppvärmning nödvändig överallt;
• stabilitet i elförsörjning och förekomst av generator avgör till stor del typen av cirkulation;
• individuella önskemål från boende – golvvärme eller väggvärme i vissa rum eller i hela huset, etc.;
• planlösning – är dragning runt omkretsen genomförbar;
• designkrav och renoveringsstadiet. I många fall kan alla rör, och ibland även värmeapparater, döljas i golv och väggar;
• Budget – kostnadsberäkningen för installation av värme i en byggnad kan skilja sig flera gånger och tiotals gånger.

Genom att besvara alla dessa frågor och känna till olika systems egenskaper får du en uppfattning om vilket alternativ som behövs.

Jaga inte alltför komplicerade system: ibland fungerar enkla system mer pålitligt och minst lika effektivt, och finjustering är inte nödvändig.

Därefter föreslår vi att du väljer en av de beprövade effektiva kopplingsscheman för värmeelement till pannan och justerar den enligt din planlösning.

Enrörs Leningradka – pålitligt och billigt

Ett sådant enrörssystem är ett av de billigaste, enklaste och äldsta, men fortfarande aktuellt och populärt. Genom att endast använda radiatorer kan man förutse en blandad cirkulationstyp vid strömavbrott. För detta måste gaspannan vara oberoende av el, och alla rör måste läggas med en lutning på 5 – 10 mm per 1 löpmeter.

För att underlätta inställningen kan du installera termostater på tillförseln till varje element, justeringsventiler på elementens bypass. En extra ventil på stigaren gör det möjligt att stänga av värmekretsen för en enskild våning.

Golvvärme kan inkluderas i systemet som en separat tredje krets, eller ersätta radiatorer på en våning. Men i så fall måste flödesdelningen ske genom en termostatblandare eller hydraulisk pil för att golvet inte ska värmas upp till 70 – 80 °C i kylan, som elementen.

Observera också att vid strömavbrott kommer endast elementen att fungera, medan värmebäraren i den strikt horisontella golvvärmekretsen kommer att stå still.

För effektiv drift av systemet "Leningradka" måste rör med olika diametrar användas: tillförseln från pannan till uppdelningen i enskilda våningskretsar – tjockast, våningsstammar – medelstora, och anslutningen av radiatorer – med minsta diameter.

Huvudbegränsningen vid installation av ett sådant system gäller den uppvärmda ytan: ett hus större än 100 m² värms inte upp med naturlig cirkulation av värmebäraren. Ett sådant system skyddar endast mot frysning av rör och sprickbildning i pannans värmeväxlare vid långvarigt strömavbrott, men inte mot kyla.

Dessutom, även med tvångscirkulation är en sådan värmekrets praktiskt taget omöjlig att justera om den omfattar fler än 5 – 7 element. Det vill säga, för användarvänlighet i ett stort hus måste systemet delas upp i fler kretsar.

Mer information om installation av enrörsvärmesystemet Leningradka finns i detta material.

Tichelmanns slinga med forcerad cirkulation

Som vi redan nämnt, ger detta kopplingsschema den mest effektiva driften och bekväm reglering av varje radiator vid relativt låga materialkostnader.

Systemet kan täcka hela huset med en slinga, delas upp i två kretsar per våning som i schemat, eller användas endast för en våning eller en del av den.

Systemet är bekvämt att ställa in och underhålla. Vid behov kan en del av elementen stängas av eller till och med demonteras utan att pannan stoppas.

Moderna radiatorvärmesystem anordnas ofta enligt denna plan om det finns möjlighet att dölja rörledningen. Dessutom kan apparater av olika typer inkluderas i en krets: radiatorer, konvektorer, luftvärmare.

Kollektorens anslutning och blandade system

Att använda en kollektor för att inte bara dela upp värmekretsar utan också för individuell anslutning av varje apparat är den mest moderna och användarvänliga lösningen.

Den har flera fördelar:

• vackert – alla rör är dolda i golv och väggar;
• bekvämt – reglering av varje apparat i kollektorskåpet;
• effektivt – alla apparater får lika varm värmebärare, men var och en värmer precis så mycket som du behöver;
• universellt – till en kollektor kan apparater av olika typer anslutas oberoende av planlösningen.

Den största nackdelen med en sådan lösning är den höga kostnaden för både material och installation. Det kommer att krävas mycket mer rör än för någon annan anslutningsschemat, och att lägga kommunikationer i golvet, särskilt om en betongavjämning redan är gjuten, kommer att kosta en hel del.

Det bör också noteras att en sådan anslutning helt utesluter möjligheten till naturlig cirkulation.

För bekväm anslutning och underhåll används ibland rör i olika färger, rött och blått för framledning och retur.

I tvåvåningshus installeras vanligtvis en kollektor i mitten av varje våning, men vid ett stort antal värmeapparater och kollektorer kan det vara fler. För golvvärmesystem används separata kollektorer med lägre värmebärartemperatur.

Vertikalt gravitationsschema

Förutom de beskrivna standardalternativen finns det också mer exotiska, som vertikal tvårörs med naturlig cirkulation. Detta är förmodligen den bästa lösningen för ett tvåvåningshus där strömmen ofta stängs av.

Tack vare att vattnet cirkulerar lättare i ett vertikalt system än i ett horisontellt, och den stora expansionskärlet under taket fungerar som en kollektor, garanteras maximalt effektiv och jämn uppvärmning även utan pump.

Det är mycket viktigt vid anläggning av ett sådant system att använda rör med olika diametrar, beroende på hur många radiatorer de betjänar.

Röret för varmvattenförsörjning till expansionskärlet och returledningen måste vara tjockast; stigarrören som försörjer andra våningen är något tunnare; deras nedre del på första våningen har ännu mindre diameter; och rören för anslutning av radiatorerna har minst tvärsnitt.

Slutsatser och användbar video om ämnet

Se hur ett tvårörssystem implementeras i praktiken i ett 2-våningshus i den här videon:

Om hur man ordnar ett kombinerat system med radiatorer och golvvärme kan du lära dig här:

Och den här videon är användbar för dem som planerar att installera uppvärmning med gravitations- eller blandad cirkulationstyp:

Sammanfattningsvis kan man säga att en idealisk och universell uppvärmningsplan inte finns: i varje enskilt fall måste man ta hänsyn till många faktorer och prioritera. Vi har försökt beskriva alla tillgängliga alternativ för dig för att göra valet enklare och mer korrekt.

Och vilken uppvärmningsplan har du i ditt hus? Hur nöjd är du med den och vad skulle du vilja ändra? Anslut dig till diskussionen nedan.