Hur man gör en korrekt vattenanalys från brunn och desinficerar den efter kontroll

Vid användning av brunnsvatten är kvaliteten en avgörande fråga. Det kan ju innehålla kemiska ämnen och patogena mikroorganismer som kan skada människors hälsa.

Man kan bara vara säker på hushållets säkerhet efter att ha undersökt dess sammansättning. Hur man gör en korrekt vattenanalys från brunn och desinficerar den efter kontroll, kommer vi att titta närmare på.

Var ska man vända sig för att genomföra analys?

Tjänster för att utföra vattenkvalitetsanalys utförs av både offentliga och privata organisationer. I varje federalt distrikt finns det ackrediterade laboratorier som har befogenhet att genomföra sådana undersökningar.

Dessa inkluderar:

• sanitära epidemiologiska stationer;
• geologiska laboratorier;
• laboratorier vid regionala avdelningar av Vodokanal;
• i organisationer kopplade till geologisk prospektering;
• laboratorier vid forskningsinstitut;
• ackrediterade laboratorier hos Rospotrebnadzor.

Priset beror på typ av undersökning. Analysen kan vara förkortad, inriktad på att identifiera en specifik grupp av ämnen, eller omfattande, inklusive kemisk och mikrobiologisk undersökning.

I var och en av de nämnda institutionerna finns det reagens och specialutrustning som är tillåtna enligt GOST-kraven för undersökning av vattenkvalitet

Kontroll av den biologiska gruppen kostar cirka 150 kr. En fullständig bedömning kostar cirka 300 kr. I privata laboratorier kan tjänsten vara dyrare.

När du väljer laboratorium bör du vägledas av två parametrar:

1. Placering och avstånd till organisationen – eftersom nyckeln till tillförlitliga resultat är snabb leverans av provet till laboratoriet.
2. Positivt rykte – det är en garanti för kvaliteten på undersökningarna. Kopior av intyg och certifikat kan begäras från chefen för den valda organisationen.

När du har bestämt dig för ett laboratorium återstår bara att komma överens med personalen om dagen för leverans av provet så att analysen kan utföras inom kortast möjliga tid.

Provtagning för analys

För att ta ett prov från källan och bedöma vattenkvaliteten, välj en period mellan säsongerna. Under vår- och höstmånaderna är ytvattnet som mest förorenat. Om det kan tränga in i schaktet kommer det att påverka sammansättningen.

För att kontrollera vattenkvaliteten i en nybyggd brunn bör vattenprov tas tidigast 3–4 veckor efter att den tagits i bruk.

Vattenkontrollen utförs först efter en 3-veckors driftsperiod för den hydrauliska konstruktionen. Under denna tid kommer föroreningar i schaktet från byggarbetet att lägga sig, och vattnet kommer delvis att renas.

För att få tillförlitliga resultat vid vattenkontroll från en brunn är det viktigt att ta provet korrekt.

För detta bör man följa några enkla regler:

1. Behållaren för provtagning ska vara av genomskinligt, färglöst glas eller plast. Det kan vara en flaska från mineral- eller destillerat vatten på 2 liter, eller en glasdunk på två liter. Det är inte tillåtet att använda flaskor från söta eller alkoholsnåla drycker om de inte har sköljts utan rengöringsmedel.
2. När du tar vatten från brunnen med en hink, försök sänka den lite lägre än vanligt. Detta beror på att vattnet nära ytan kan vara stillastående, och vid botten kan det innehålla slam. Därför är 'gyllene medelvägen' det bästa alternativet.
3. Innan du fyller behållaren, skölj den med provvattnet. Häll brunnsvattnet i flaskan i en tunn stråle så att det rinner längs innerväggen. Trycklös påfyllning förhindrar att vattnet mättas med syre från luften, vilket i sin tur förhindrar kemiska processer.
4. Fyll flaskan ända upp till halsen så att ingen luftficka bildas. Om du använder en plastflaska, tryck lätt ihop sidorna för att pressa ut luften innan du skruvar på locket ordentligt.
5. Vatten från brunnen bör levereras till laboratoriet inom 2–3 timmar. Ju snabbare vätskan kommer till laboratoriet, desto mer tillförlitliga blir resultaten. Om det inte är möjligt, placera behållaren i kylskåpet – detta minskar reaktionshastigheten.

Maximal lagringstid för provet är upp till två dygn. Under lagringen bör temperaturvariationer undvikas.

Biokemiska processer som pågår i det tagna provet kan påverka vätskans sammansättning. För att förhindra detta bör flaskan med den tagna vätskan lindas in i en bit mörkt tyg eller plast som inte släpper igenom solljus.

Till flaskan med brunnsvatten ska man bifoga ett följebrev. I detta anger man plats (adress), typ av källa och exakt datum för vattenprovtagningen.

Under påverkan av ljusstrålar börjar biokemiska processer i vattnet som orsakas av mikroorganismer som lever i det.

Grundläggande kvalitetsindikatorer

För att få en fullständig bild och avgöra om brunnsvattnet är lämpligt att dricka kan man göra en omfattande analys som består av två delar – en kemisk och en mikrobiologisk undersökning.

Allmän kemisk analys

Kemisk analys gör det möjligt att avgöra om vattnet uppfyller gällande sanitetsregler och normer (SanPiN 2.1.4.1074-01). Kvalitetsstandarder för brunnsvatten fastställer högsta tillåtna mängd ämnen samt dess sanitära och organoleptiska egenskaper.

I sanitetsregler och normer för ytvatten som matar brunnen ställs tre grupper av krav: fysikalisk-kemiska, organoleptiska och sanitär-parasitologiska.

Kemisk analys hjälper till att bestämma halten av oorganiska komponenter som påverkar kvaliteten på det undersökta vattnet.

Vid kemisk analys bestäms följande parametrar:

1. pH – vätgasindex. Det påverkar mikroorganismernas utveckling och aktivitet, samt vattnets aggressivitet mot betong och metaller. Normalt bör vätgaskoncentrationen vara 6–9 enheter.
2. Grumlighet – ett mått på vattnets relativa genomskinlighet. Den beror på närvaro av mekaniska föroreningar i form av suspenderade partiklar från sediment, alger, lera och mikroorganismer. Läs mer om orsaker till grumligt vatten och metoder för att åtgärda det i detta material.
3. Färg. Vattnets färg är kopplad till halten av humusämnen och järnföreningar. Provets färgintensitet bestäms med hjälp av en färgskala. Den kan variera från några enheter till tiotusentals grader.
4. Hårdhet – koncentrationen av saltpartiklar av magnesium och kalcium i vätskan. En miljö med hög hårdhet orsakar kalkavlagringar på värmeapparater i hushållet.
5. Total mineralisering. Den anger den totala halten av mineralämnen som hittats i provet. Mineralisering karakteriseras av en parameter som torrsubstans.
6. Permanganatindex – vattnets oxiderbarhet. Det är ett mått på förorening av vattenmiljön med organiska och oxiderbara oorganiska ämnen.

Den grundläggande undersökningsmetoden innebär en bedömning av 16 parametrar, den utökade omfattar över 30.

En av de viktigaste parametrarna för vatten vid undersökning av organoleptiska egenskaper är lukten.

Svårt att föreställa sig, men laboratorieexperter kan identifiera över 50 luktnuanser av både naturligt och konstgjort ursprung.

Lukt och smak i ytvatten beror direkt på den kemiska sammansättningen av föroreningar samt koncentrationen av lösta, ruttnande växtrester och döda mikroorganismer i vattnet.

Mikrobiologiska komponenter i sammansättningen

Förutom en betydande mängd kemiska grundämnen innehåller brunnsvatten även ett stort antal både ofarliga och skadliga mikroorganismer. Mikrobiologisk analys hjälper till att fastställa bakteriologiska och parasitologiska parametrar.

Mikrobiologisk analys omfattar ett brett spektrum av undersökningar som syftar till att identifiera patogena mikroorganismer och virus som kan skada människors hälsa.

Brunnsvattnets lämplighet bestäms utifrån tre huvudparametrar:

• Totalt mikrobielt tal – per volymenhet bör det inte överstiga 50.
• Termotoleranta koliforma bakterier – visar halten av hälsofarliga mikroorganismer. Värdet bör vara noll.
• Totala koliforma bakterier – en indikator på fekal förorening. Det bör också vara noll.

Genomförande av mikrobiologisk undersökning är särskilt relevant om brunnen har ett djup inom 10 meter. Detta beror på att protozoer och olika bakterier förökar sig mycket snabbare i ytvatten.

Dessutom bör brunnsvattnet kontrolleras för koncentration av gödningsmedel, ytaktiva tvättmedel och petroleumprodukter. Dessa ämnen tränger ofta ner i brunnsschaktet under kraftiga nederbörd.

Metoder för att rena vatten från föroreningar

När man har fått protokollet med undersökningsparametrar och angivna gränsvärden enligt SanPiN, övergår man till att välja en metod för att korrekt desinficera vattnet i brunnen och rena det från föroreningar. Valet av metod beror på föroreningsorsaken.

Men oavsett, innan kemisk behandling och installation av filter, utförs mekanisk rengöring av brunnen.

Mekanisk rengöring av schaktet

Metoden innebär rengöring av botten och väggar i brunnen genom att skrapa bort ansamlingar, följt av spolning av anläggningen.

Rengöringsproceduren görs bäst tidigt på våren innan snösmältningen eller i slutet av sommaren när grundvattennivån är som lägst.

Mekanisk rengöring av brunnsschaktet innefattar flera grundläggande steg:

1. Vattnet pumpas ur brunnen. Detta kan göras manuellt genom att ösa med en hink eller med hjälp av en dräneringspump. Men man bör tänka på att det inte går att tömma schaktet helt – på botten kommer det alltid att finnas ett tunt lager vatten.
2. Rengör anläggningens väggar. Arbetet görs bäst av två personer: den första, iklädd skyddsdräkt, stiger ner i schaktet, medan den andra säkrar honom ovanför och tar emot fyllda hinkar. Brunnens väggar från ler- eller siltavlagringar rengörs lämpligen med en stålborste eller skrapa.
3. Bottenfiltret byts ut. För detta tas de slambevuxna stenarna i bottenfiltret bort lager för lager och tas upp ur schaktet. Istället för det gamla bottenfiltret läggs ett nytt lager finkrossad sten av neutrala material som jadeit eller flodgrus.
4. Schaktringarna förstärks och fogarna tätas. Om sprickor upptäcks, åtgärdas defekterna genom att fylla dem med cementbruk. Om ringarna har förskjutits i förhållande till varandra, förstärks anläggningen genom att dra ihop elementen med metallklammer.

Vid byte av bottenfilter kan man använda naturliga sorbenter istället för vanligt grus. I vattenreningssystem har förstenad olja eller shungit visat sig väl.

Genom att använda shungit vid installation av bottenfiltret kan du lösa två problem på en gång: filtrera vattnet genom att rena det från bekämpningsmedel och petroleumprodukter, samt berika det med nyttiga mineraler.

Det kolhaltiga materialet hjälper till att avlägsna inte bara organiska föroreningar utan även tungmetallföreningar, inklusive järn. Dessutom berikar den naturliga mineralisatorn via jonbyte vattnet med kalium, natrium, kisel och svavel.

Desinfektion av väggarna i den hydrauliska konstruktionen

Efter avslutad mekanisk rengöring och lagning av läckor, utförs desinfektion av anläggningen. Detta görs genom att applicera desinfektionsmedel på schaktets innerväggar följt av behandling av brunnsvattnet.

Bearbetningen av schaktväggarna utförs med en lösning av klorkalk, framställd genom att späda 20 gram pulver i en liter kallt vatten.

Lösningen bereds i en glas- eller emaljbehållare och får dra under tättslutande lock i 1-2 timmar. För desinfektion används endast det skikt av blandningen som har flutit upp närmast ytan. Om man använder ren klor för att få en 2% lösning, späds pulvret med 3-5 gram per 1 liter vätska.

För applicering av lösningen är det bekvämt att använda en bred pensel och en pälskavel. Hela ytan bör täckas jämnt. Resterande lösning används för att behandla bottenfiltret.

Desinficering av brunnsvatten

Om analys av vätskan visar bakteriekontamination, måste vattnet också desinficeras efter mekanisk rengöring och desinfektion av väggarna i den hydrauliska konstruktionen. Det enklaste sättet är att desinficera med klorkalk.

För detta fylls det behandlade schaktet på nytt med vatten. Sedan hälls en mer koncentrerad lösning i det, framställd genom att späda 200 gram pulver per liter vatten. För desinfektion av vatten går det åt i genomsnitt 500 ml lösning per kubikmeter vätska.

Vatten som har behandlats med klor får inte användas som dricksvatten. Innan schaktet tas i drift måste det åter tömmas och fyllas från början.

Blandningen av klorlösningen med vatten i schaktet utförs genom att ösa upp med en hink och hälla tillbaka innehållet i brunnen.

Brunnshalsen med den tillsatta lösningen täcks med ett lock som är inslaget i polyetenfolie och lämnas i ett dygn. Dessa åtgärder håller schaktet svalt och förhindrar därmed avdunstning av klor.

Om det fortfarande finns en klorlukt i vattnet efter att brunnen fyllts, är det bäst att pumpa ur vätskan igen och vänta tills konstruktionen fylls med en ny portion grundvatten.

Desinfektion av konstruktionen kan också utföras med speciella preparat som 'Ekobris-Oxi' eller 'Akvatabs'.

Klorhaltiga preparat finns på marknaden i tre former: pulverform, tablettform och flytande form.

Koncentrerade preparat för framställning av desinfektionslösningar späds helt enkelt med vatten och används med samma teknik som vid behandling med klorkalk.

De första 5-7 dagarna efter desinfektion bör brunnsvattnet kokas före användning som dricksvatten.

Om det inte är möjligt att köpa specialmedel, använd vanlig «Belizna» – ett blekmedel som är baserat på samma klor.

För att få en lösning med rätt dosering späds en halv flaska «Belizna» ut i en tioliters hink med kallt vatten. Volymen lösning som behövs för att behandla hela schaktets innehåll beräknas som 1 liter av den erhållna vätskan per brunnsring.

Den erhållna lösningen kommer inte att vara sämre i kvalitet och effektivitet än sina dyrare motsvarigheter.

På vår webbplats finns en hel artikel som ägnas åt metoder för vattenrening från brunnar, vi rekommenderar att du läser den.

Minskning av järnkoncentration

Det finns många sätt att avlägsna järn från vatten. Men alla bygger på att påskynda oxidationsprocesser så att järnet övergår till trevärdigt tillstånd. I den formen faller järnhaltiga produkter ut som fasta partiklar som bara behöver filtreras bort.

Det enklaste sättet att avlägsna järn är att använda starka oxidationsmedel. De bryter ner järnföreningar och omvandlar dem till trevärdigt tillstånd. Oftast används klor som oxidationsreagens. Det giftiga reagenset kan inte bara bryta ner järnföreningar, utan även tvåvärd mangan, svavelväte och många andra organiska ämnen.

För avjärnning används speciella filter vars innerväggar är belagda med ett lager oxidationsmedel. När järnet kommer i kontakt med ytan reagerar det, blir till sediment och rengörs lätt av filtermaterialet.

Installation av omvänd osmos hjälper till att lösa problemet framgångsrikt.

Ett omvänd osmos-system utrustat med ett semipermeabelt membran eller filter kan rena vatten från järn i höga koncentrationer utan att använda kemiska oxidationsmedel.

Även luftningsmetoden har visat sig vara effektiv. Den utförs genom att tillföra luft i vattnet med en kompressor som skapar tryckskillnader. Vattnet i brunnen sprejas med speciella anordningar genom fontän- eller duschning.

Avlägsnande av svavelväte från vätskan

Svavelväte är en produkt från anaeroba bakteriers ämnesomsättning. Svavelbakterier lever på brunnens botten, dit inget syre når.

Specialister föreslår två sätt att lösa problemet:

1. Fysisk – innebär att mätta vätskan med luft. Forcerad luftning hjälper till att döda svavelbakterier och ytterligare syresätta vattnet, vilket gör det mer hälsosamt. För att genomföra denna metod måste man köpa dyr utrustning.
2. Kemisk – innebär användning av desinfektionsmedel och oxidationsmedel: natriumhypoklorit, väteperoxid eller ozon. Det ger den mest fullständiga avgasningen. Under inverkan av oxidationsmedel omvandlas svavelväteföreningar till mindre aktiva former.

Vätska som renats med kemisk metod måste genomgå ytterligare filtrering genom aktivt kol. För vattenrening används både kolfilter med aktivt kol och filter med granulatfyllning.

Problemet kan åtgärdas genom att behandla vattnet med en lösning av kaliumpermanganat. Kaliumpermanganatpulver löses först i en trelitersburk för att få en koncentrerad lösning med djup violett färg, och hälls sedan i brunnen.

Därefter, för att förhindra bildning av bakteriekolonier som producerar svavelväte, rekommenderas att man regelbundet utför 'genomblåsning' med tryckluft.

Slutsatser och användbar video om ämnet

Hur man gör en vattenanalys för att kontrollera skadliga föroreningar:

Reagensfri metod för vattenrening:

Vilket filter ska man välja för rening av smutsigt vatten:

I framtiden, för att upprätthålla lämplig vattenkvalitet i brunnen, bör vattenmiljön analyseras årligen. Detta gör det möjligt att kontrollera kvaliteten på det vatten som används och, om det försämras, vidta åtgärder i tid för att förbättra situationen.

Har du frågor om artikelns ämne? Har du hittat brister i materialet eller vill ge värdefulla råd till besökare på vår webbplats? Lämna gärna dina kommentarer i blocket under artikeln.