Ventilationsdeflektor: konstruktion, varianter, installationsregler

Ett väl utformat ventilationssystem i rummet är nyckeln till ett hälsosamt inomhusklimat. En av de prioriterade förutsättningarna för naturlig luftcirkulation är drag. För att normalisera trycket används ofta en ventilationsdeflektor – enheten förstärker sug från ventilationskanalen med hjälp av vindtryck.

Trots enkel konstruktion och överkomligt pris ökar en sådan huva avsevärt draget. Den enda svårigheten – att välja det optimala alternativet bland de många erbjudandena.

Vi hjälper dig att förstå denna fråga. Artikeln ger en detaljerad översikt över enheter och funktionsprinciper för olika deflektorer, samt praktiska rekommendationer för val och montering av huvar.

För att göra det enklare för dig att bestämma modell och förstå ordningen för installation av luftens “stimulator”, har vi förberett en tematisk foto- och videogenomgång.

Huvuduppgifter för «ventilationshuva»

Effektiviteten hos ventilationssystemet med naturlig luftdrivning bestäms till stor del av atmosfäriska förhållanden. Luftflödena cirkulerar på grund av lyftkraft som uppstår från temperaturskillnaden inne och ute.

Vinden «korrigerar» också ventilationen – den kan både påskynda och försvåra det naturliga luftbytet.

På sommaren, när temperaturen inomhus och utomhus blir lika, sjunker tryckskillnaden och draget mot noll – den naturliga ventilationen slutar fungera. Luftcirkulationen minskar, och i vissa fall observeras omkastning av drag.

Att delvis minska påverkan av väderelement, rikta dem till ventilationssystemets fördel och öka lufthastigheten möjliggörs av installation av en deflektor. Modulen, som till formen påminner om en huva, monteras i den övre punkten av frånluftskanalen.

Deflektorn löser två huvuduppgifter:

1. Skyddar schaktet från att fyllas med skräp och från att fåglar kommer in.
2. Minimerar den negativa påverkan av nederbörd på ventilationsutrustningen.
3. Aktiverar och förstärker draget, genom att generera och omdirigera vindflöden – ventilationssystemets verkningsgrad ökar med 15-20%. Deflektorn minskar sannolikheten för bakdrag.

Paraplykonstruktionen används för att öka draget även i skorstenen. Dessutom fungerar deflektorn på skorstenen även som gnistsläckare.

Ventilationshuven förlorar effektivitet när vinden blåser underifrån – luftströmmen slår mot kåpan och hindrar fläktens funktion. Lösningen på problemet är installation av en deflektor med två koner.

Schema över deflektorns konstruktion och funktionsprincip

För att få en exakt bild av vad en deflektor är och hur den fungerar, ska vi gå igenom ett typiskt schema för dess konstruktion.

Huvuddelarna av ventilationspåsatsen:

1. Diffusor – basen i form av en stympad kon. Den nedre delen av den cylindriska kolven sätts på toppen av ventilationskanalen som är dragen genom taket. Det är i diffusorn som luftflödet bromsas och trycket ökar.
2. Paraply – den övre skyddshuven, fäst vid diffusorn med stag. Elementet förhindrar att skräp kommer in i ventilationskanalen.
3. Hus – en ring eller mantel. Den synliga delen av deflektorn, ansluten till diffusorn med två-tre fästen. Husets plan skär av luftflödet och skapar ett område med lägre tryck inuti cylindern.

I vissa modifieringar är ett nät installerat för att fånga upp fint skräp. Filterinsatsen försvagar draget något.

Deflektorns konstruktion med inloppsrör: 1 – huvud, 2 – diffusor, 3 – ring, 4 – fästen, 5 – huva, 6 – konisk sköld, d – diameter

Ventilationsmunstyckets funktion bygger på Bernoullis princip – sambandet mellan tryck och hastighet hos luftflödet i kanalen. Vid acceleration orsakad av en förträngning i luftkanalen sjunker trycket i systemet, vilket skapar ett undertryck i rörledningen.

Funktionsprincip:

1. Deflektorn fångar upp vinden.
2. Luftmassorna strömmar in i diffusorn, förgrenar sig och orsakar en trycksänkning överst i ventilationskanalen.
3. I det skapade undertrycket strömmar frånluften från rummet.

Vid korrekt val och installation av deflektorn i änden av frånluftskanalen ökar tryckskillnaden, och därmed ökar luftväxlingens intensitet.

Klassificering av vindmunstycken

Trots samma syfte skiljer sig frånluftshuvar åt.

När du väljer den optimala modellen bör du utvärdera:

• tillverkningsmaterial;
• arbetsprincip;
• konstruktionsegenskaper.

Material. Vid tillverkning används aluminium, rostfritt stål, galvaniserat stål, koppar, plast och keramik.

Stål- och aluminiumprodukter anses vara den bästa lösningen ur ett pris/kvalitetsförhållande. Koppardeflektorer används sällan på grund av höga kostnader.

Plastmodeller skiljer sig från sina motsvarigheter genom ett lägre pris, mångfald av färger och former. Nackdelar med polymerer: känslighet för höga temperaturer och begränsad livslängd.

En symbios av styrka och dekorativitet – kombinerade huvar av metall täckt med plast.

Arbetsprincip. Utifrån funktionella egenskaper delas ventilationsanordningar in i 4 grupper.

Typer av deflektorer:

• statiska munstycken;
• roterande deflektorer;
• statiska installationer med ejektorfläkt;
• modeller med vridbart hölje.

Till den första gruppen hör modeller av traditionell typ. Statiska deflektorer kännetecknas av enkel konstruktion och möjlighet till egen montering. De monteras på frånluftsschakt i lägenhets- och industriella ventilationskanaler.

Den andra gruppen (roterande deflektorer) är utrustad med ett system av roterande blad. Den komplexa mekanismen består av ett aktivt huvud och en statisk bas.

Vindbyar får bladtrumman att rotera. Under drift skapas ett vakuum vid schaktets mynning, vilket förhindrar bakdrag.

Statisk frånluftsdeflektor med ejektorfläkt – modern teknik. I änden av ventilationskanalen är en fast huva monterad, och direkt under den, innanför schaktet, är en lågtrycksaxialfläkt installerad.

Konstruktion av statisk-rotationsmodell: 1 – statisk deflektor, 2 – fläkt, 3 – trycksensor, 4 – värmeisolerad kolv, 5 – ljuddämpande ventilationskanal, 6 – dränering, 7 – undertak

Vid normala yttre förhållanden fungerar systemet som en traditionell statisk deflektor. När vind- och termiskt tryck minskar aktiveras sensorn – axialfläkten startar och draget normaliseras.

En intressant utveckling värd att uppmärksamma – en ejektordeflektor med roterande hus. Den roterande kåpan installeras ovanför schaktet.

Modellen består av ett horisontellt och ett vertikalt rör som är sammankopplade med en ledmekanism. Ovanpå deflektorn finns en skiljevägg – en vindflöjel.

Det horisontella röret vrids i vindriktningen. Strömmarna riktas in i den inre delen och skapar ett undertryck – draget vid schaktmynningen ökar.

Konstruktionsegenskaper. Modeller med samma princip för att driva naturlig ventilation har vissa skillnader i konstruktionen.

Deflektorer finns i öppen eller sluten typ, kvadratisk eller rund form, med en kåpa eller flera konformade skärmar. Egenskaperna för de mest efterfrågade och effektiva varianterna beskrivs nedan.

Översikt över populära modeller

I praktiken har följande typer visat sig väl: Grigorovitj, Volper, TsAGI, dubbel och H-formad deflektor, roterande vindflögel av typ 'Sachok' eller 'Kapuschong'.

Valet av 'vindanordning' baseras på effektivitet, deflektorns kostnad och lokala klimatförhållanden. Vissa modeller är tillgängliga för egen montering och installation.

Typ #1 — klassisk Grigorovitj-huv

Den vanligaste varianten som används i ventilations- och rökutsugningssystem. På grund av sin enkelhet och tillgänglighet behåller Grigorovitj-deflektorn en ledande position bland motsvarigheterna.

Konstruktionen består av ett par skärmar som är sammanfogade till en enda 'tallrik'.

Kåpan installeras på runda rörledningar eller monteras via en övergångsplatta på rektangulära och kvadratiska schakt.

Grundutförande: 1 – diffusor i form av en avsmalnad kon, 2 – skyddsskärm, 3 – omvänd kåpa. Fästbyglarna förenar påsatsens element.

Tack vare konstruktionen sker en dubbel ejektion av luft – i riktning mot diffusorns bredare del och mot den omvända kåpan.

Flödeshastigheten under den nedre konen ökar på grund av förträngning av kanaltvärsnittet, vilket resulterar i ökad tryckskillnad.

Typ #2 — universellt munstycke TsAGI

Ventilationslock, konstruerat av det aerohydrodynamiska institutet, förstärker draget genom vindtryck och tryckskillnader vid olika höjder.

Tillbehöret kompletteras med en cylindrisk skärm som innehåller en prototyp av en traditionell deflektor.

Den yttre manteln förhindrar omkastning av den naturliga ventilationen även i luftkanaler med stor diameter. Tillåten diameter på utloppsschaktet är 100–1250 mm. Beteckningar i figuren: a – vy ovanifrån, b – vy från sidan, D – diameter, H – anordningens höjd.

Utmärkande drag:

• Band-, stång-, fläns- och nippelkoppling till luftkanalen är tillåten beroende på schakthalsens form.
• Möjlighet att transportera luft, kemiskt icke-aggressiva miljöer (stålmodeller tål temperaturer upp till +800 °C);
• På vintern kan is bildas på cylinderinnerväggarna, vilket kan blockera genomloppssektionen.

Deflektorn är känslig för vindflöden – i lugnt väder skapar den dragmotstånd.

Typ #3 — statisk-dynamisk huva Astato

Statomekanisk deflektor – utvecklad av det franska företaget Astato. Enheten förstärker draget i utloppsflödet i det naturliga ventilationssystemet med hjälp av vind och fläkt.

Tillbehöret monteras på hus med valfritt antal våningar, på renoverade och nya byggnader.

I passivt läge är den nivå av undertryck som skapas av Astato lika med summan av vind- och gravitationstryck. Detta värde motsvarar arbetet hos en statisk deflektor.

När elmotorn är påslagen bevaras ventilationskanalens aerodynamik, undertrycksgraden är det sammanlagda värdet av fläktens tryck och trycket.

Egenskaper:

1. Installationsmetoder. Nippelanslutning för runda ventilationskanaler, via adapter – för en grupp av luftkanaler eller schakt med rektangulärt tvärsnitt.
2. Styrlägen. Manuell och automatisk reglering är möjlig – via trycksensor, tidsrelä.
3. Tillverkningsmaterial – aluminium.
4. Modellserie. Deflektorn Astato finns i sex varianter, nominell diameter – 16–50 cm.

Modifieringar i serien DYN-Astato är utrustade med tvåhastighetsfläkt, priset på produkterna är 1300–4000 USD beroende på deflektorns storlek.

Typ #4 — deflektor serie DS

Statisk DS-munstycke av öppen typ liknar utvändigt en Astato-deflektor. Men till skillnad från den franska huven har modeller i DS-serien inga rörliga delar. Huven består av tre koniska skivor.

Huvarna på denna typ av deflektor är trunkerade och placerade mittemot varandra, vilket bildar en kanal av Venturi-munstyckestyp. Centralhålets diameter på den nedre skivan motsvarar rörets tvärsnitt. Fästena håller nätet.

Den högsta vindvirvelhastigheten observeras i den trunkerade kanalen på huven – ovanför ventilationsröret. Tryckskillnaden inuti deflektorn och på avstånd från den orsakar ytterligare vakuum som ökar draget.

Egenskaper för modell i DS-serien:

• deflektorn är kompatibel med forcerade ventilationsanordningar – fläktar;
• Vindhastigheten 5-10 m/s ökar draget med 10-40 Pa – uppgifterna är giltiga vid relativ luftfuktighet 50°, lufttemperatur +25 °C och avvikelse av vindflödet upp till 30° från horisontalplanet.

Deflektorer tillverkas i 13 storlekar. Benämning av ventilationshuvar: DS-***, där *** – innerdiameter i mm. Minsta mått har modell DS-100, största – DS-900.

Typ #5 — rotationsturbin eller turbodeflektor

Dynamisk deflektor består av en fast bas och ett roterande turbinhuvud.

Elementen i den sfäriska huven är tillverkade av lätt, tunn metall, vilket gör att trumman med blad kan börja arbeta vid svag vind – från 0,5 m/s.

Huvudet roterar i en riktning med vindvektorn. Under huven observeras ett 'partiellt vakuum' — luften vid toppen av ventilationskanalen förtunnas, sannolikheten för ventilationens omkastning minimeras (+)

Fördelar med turbodeflektorn:

• effektivitet – arbetsresultatet är 2-4 gånger högre än för statiska modeller;
• skydd av rummet från överhettning på sommaren och minskning av kostnader för luftkonditionering under värmen;
• estetiskt utseende – deflektorhuvudet är utformat som en elegant sfärisk huv;
• förhindrande av kondens inuti taket genom att sänka temperaturen i varmt väder;
• driftsekonomi – aktiv deflektor fungerar utan elektricitet.

Turbodeflektorn drar ut överskottsvärme, fukt, damm, ångor och skadliga gaser från byggnaden och under takutrymmet, vilket ökar livslängden på husets konstruktionselement.

Nackdel med aktiv deflektor – noll prestanda i vindstilla väder.

Märkningen av produkter tillverkade av Aerotek presenteras som TV-160 och så vidare. Den numeriska koden anger diametern på den fasta basens tvärsnitt.

Dynamiska munstycken tillverkas i ett brett sortiment. Populära produkter kommer från företag: Aerotek (Ryssland), Turbovent (Ukraina), Rotowent (Polen) och Turbomax (Belarus).

Typ #6 — vridbar vindflöjel av typ «huva»

Roterande huva av typen 'huva' eller 'håv' — en halvcirkelformad roterande luftflödesfångare monterad på en stång.

Dess böjda skärmar är förenade med lagerenheten. Längst upp på höljet sitter en vindflöjel som gör att konstruktionen kan följa vindriktningen.

Konstruktionsschema: 1 – arbetskropp, 2 – deflektormunstycken, 3 – roterande stång, 4 – lager, 5 – tät kopp, 6 – monteringsring, 7 – vindflöjel

Funktionsprincip för ventilationshuvan:

1. Under vindtrycket roterar vindflöjeln och placerar sig i luftflödets riktning.
2. Luftströmmarna passerar genom utrymmet mellan de böjda skärmarna.
3. Strömmarna ändrar riktning och stiger uppåt.
4. I denna zon ökar luftens hastighet enligt aerodynamikens principer, och trycket sjunker – det bildas ett kraftigt undertryck.
5. Draget från ventilationsschaktet ökar och ger ett extra sug av frånluften.

En flöjeldeflektor är svårare att tillverka själv än statiska modeller. Munstycket fungerar vid vindlaster upp till 0,8 kPa (högst 800 kgf/kvm).

Typ #7 — modul av H-typ

En H-formad deflektor monteras främst på industrianläggningar. Dess syfte är att förstärka draget i ventilations- och skorstenskanalen.

Vinden kommer in i modulens vertikala byglar och suger ut frånluften genom deflektorns horisontella kanaler, vilket ökar draget i rörledningen.

Konstruktionen kräver ingen kåpa, eftersom toppen av luftkanalen skyddas av ett horisontellt element.

Den främsta fördelen med H-formade kåpan är att den fungerar vid kraftiga vindbyar. Deflektorn kan utnyttja kraften från vindströmmar som riktas nerifrån och upp.

Nyanser vid montering av huvar för vindpåverkan

Vid installation av deflektor bör man följa SNiP-normerna.

Huvudfokus ligger på höjden på ventilationsröret och kåpan:

• minst 500 mm över takets bröstning/nock, om luftkanalen är högst 1,5 m från takets krön;
• i nivå med nocken eller högre, om avståndet från ventilationskanalen till bröstningen är 1,5–3 m;
• inte under avvikelselinjen som dras i en vinkel på 10° från nocken nedåt, om röret är mer än 3 m bort.

På ett platt tak monteras deflektorn på en höjd av minst 50 cm.

När en ventilationsschakt placeras intill en skorsten måste kanalerna ha samma höjd. Om detta krav försummas kan rökgaser från eldstaden tränga in i rummet.

Ytterligare installationsnyanser:

• montering är inte tillåten i aerodynamisk skugga av närliggande byggnader;
• deflektorn placeras i en fri vindzon, optimalt om kåpan är den högsta delen av taket.

Montering av ett runt munstycke på en kvadratisk luftkanal sker via en övergångsanslutning.

Krav och metod för montering av deflektor på pannans rökkanal beskrivs i denna artikel.

Slutsatser och användbar video om ämnet

Jämförelse av egenskaper hos rotationsturbin och TsAGI-modell:

Funktionsprincip för roterande flöjeldeflektor:

Installationsteknik för turbodeflektor på platt tak:

En så enkel anordning som en deflektor kan lösa ett vanligt problem med naturlig ventilation – otillräckligt frånluftsdrag.

Förutom att öka ventilationseffektiviteten har kåpan en skyddande funktion genom att förhindra att ventilationskanalen täpps igen av skräp.

Har du erfarenhet av montering och användning av ventilationsdeflektor? Eller har du frågor om ämnet? Dela gärna dina åsikter och lämna kommentarer. Feedbackformuläret finns nedan.