Hur man gör en dräneringsremsa runt huset själv: regler och sätt att arrangera avloppssystem

Även den starkaste grunden till ett hus utan pålitligt skydd förlorar sin styrka under påverkan av yttre faktorer. Därför är en vattentät remsa runt huset en viktig del av byggnaden, och exteriören utan en dräneringsremsa ser ofullbordad ut.

Det finns tekniska finesser och nyanser i dess konstruktion. Du får lära dig om dem i vår artikel. Vi kommer också att berätta om de bästa alternativen för att installera systemet. Och med teoretiska kunskaper om hur man gör en dräneringsremsa runt huset, och genom att följa steg-för-steg-instruktionerna, kan du utföra detta arbete själv.

Varför behövs en dräneringsremsa?

En dräneringsremsa fyller många funktioner. Den främsta är att skydda husets grund och marken runt den från fukt. Därför fryser marken inte, den sväller inte, och grundens geometri störs inte.

Det är inte lämpligt att installera en dräneringsremsa endast vid en pålskruvgrund.

I alla andra fall är den nödvändig, eftersom vatten som kommer in i detta område skapar allvarliga problem:

1. Vertikal tryckande tjällyftning. Närvaro av vatten vid fundamentets botten och under den leder till att marken blir blöt. Om grunden är lagd grunt fryser jorden, och tjällyftningskrafterna trycker upp byggnaden. Vid ojämn fördelning uppstår sprickor.
2. Tangentiell tjällyftning. När tjällyftning sker i marken som är i kontakt med sidoväggarna på den nedgrävda grunden. Belastningen är ganska stor – den kan nå upp till 6 ton per 1 m² väggkonstruktion. Närvaron av en korrekt utförd dräneringsremsa minimerar sannolikheten för problem.
3. Vatteninträngning i källarrum. Detta inträffar inte bara vid dålig vattentätning. Under förhållanden där luftfuktigheten är extremt hög kan läckor uppstå även med högkvalitativt skydd.

En dräneringsremsa kan också vara en långt ifrån oviktig del av landskapsdesignen. Om den kombineras väl med sockelns och väggarnas beklädnad, smälter huset in organiskt i landskapet.

Markavvattningen utför sina funktioner fullt ut endast tillsammans med andra element. I sig själv blir den ingen skyddskonstruktion, utan endast i kombination med grundens tätskikt och avvattningssystem.

En grund utan skyddskonstruktion kan förstöras inte bara av fukt utan även av trädrötter. Ett bättre sätt att skydda grunden från alla möjliga ogynnsamma faktorer än att anlägga en markavvattning har man ännu inte kommit på.

Befintliga varianter av systemet

För att välja den optimala varianten av markavvattning måste man veta vilka typer som finns. Konstruktionen av varje markavvattning omfattar två grundläggande lager – ett underlager och ett täckande lager.

Det första är en tät bas av sand, fint grus, makadam under det övre lagret. Det andra är en barriär mot fuktinträngning i jorden under markavvattningen och grunden.

Markavvattningen av alla typer kommer att utföra sina funktioner. Skillnaden ligger endast i varaktigheten av fullt fungerande.

Alternativ #1 – avvattningssystem av lera

Detta är det enklaste och billigaste sättet att skydda husets nederdel mot fukt. Men det är också ganska känsligt – på specialiserade forum finns det gott om omdömen om att “grannen gjorde en leravvattning och täckte den med plattor, men redan efter ett år var den helt skev”.

Lera med en viss renhetsgrad är i sig en bra naturlig vattentätare. Om den läggs korrekt skyddar den huset helt från grundvatten och atmosfäriskt vatten i form av nederbörd. Men man måste tänka på att den expanderar vid minusgrader.

Om man jämför leravvattningen med andra typer, visar det sig att den har många fördelar. Den främsta är motståndskraft mot stora temperaturskillnader, eftersom lerskiktet är plastiskt och har exceptionella dämpningsförmågor.

Andra beläggningar spricker vid frysning eftersom de inte har liknande egenskaper. För att göra en sådan markavvattning behöver man inte vara specialist. Det viktiga här är att göra rätt “lagerföljd”, och inte bara fylla hela schakten med lera genom att beställa 10 lastbilar av detta material.

Tekniken för anläggning är följande:

1. Man gräver en schakt på upp till 0,3 m djup. Optimal bredd är 0,8 m.
2. Man anordnar en “kudde” som höjer sig 10 cm över botten med sand och grus. Man packar den.
3. Mellan grunden och leravvattningen placerar man en fuktisoleringsskikt.
4. Man lägger ett lager lera på cirka 15 cm med en lutning från grunden på mer än 5° för vattenavrinning.

För att förhindra uttvättning av partiklar från lerskiktet täcks dess ovansida med sten, grov makadam eller grus. Leran bör vara från täkt eftersom den har tillräcklig renhet. En sådan enkel konstruktion ser särskilt harmonisk ut i kombination med träväggar på huset.

Om lerbandet utsätts för direkt vattenpåverkan under en lång period kommer materialet ändå att tvättas ut lite. Det är dess huvudsakliga nackdel.

Alternativ #2 – installation av betongdräneringsremsa

För att skydda grunden väljer man oftast betongmarkavvattning.

En sådan lösning har en rad obestridliga fördelar:

• hög mekanisk hållfasthet;
• motståndskraft mot skadlig vattenpåverkan;
• lång livslängd;
• enkel läggningsteknik;
• stora möjligheter för ytbehandling.

Nackdelarna med detta material är inte mindre betydande än fördelarna. De inkluderar sprödhet. För konstruktionen är krafter från tjällyftning som är ojämna i storlek mycket farliga. Detta leder till sprickor. Armering löser problemet, men en sådan konstruktion är betydligt dyrare.

Storleken på grundavtäckningen beror på jordarten och takfotens överhäng, som den måste sticka ut minst 25 cm från. Optimala mått är 60–100 cm.

En betonggrundavtäckning måste periodvis repareras. Om demontering behövs blir arbetet mycket arbetskrävande.

Om du är en icke-professionell byggare och vill bygga grundavtäckningen själv, är det bäst att följa steg-för-steg-instruktionen nedan:

1. Grav längs omkretsen. Det första steget för att bygga en betonggrundavtäckning är att omge byggnaden med en grav längs omkretsen. Dess botten ska vara 35 cm under ytan på den slutliga beläggningen. I sin tur måste den slutliga beläggningen höjas i genomsnitt 7 cm över den omgivande marken.
2. Ränna. För effektiv vattenavledning utformas kanten på konstruktionen med en ränna ('tand') med måtten cirka 0,2 x 0,2 m. Lutningen görs i riktning mot det naturliga avloppet.
3. Lerförsegling. I botten av diket görs en lerförsegling med en höjd på cirka 110 mm, med hjälp av fet lera.
4. Grusskikt. Ett grusskikt på 55 mm läggs, och därefter ett sandskikt på cirka 10 cm. Skillnaden mellan höjden på det färdiga underlagsskiktet och den framtida beläggningsnivån ligger mellan 4,5 och 6 cm.
5. Geotextil. För att förhindra blandning av materialen i underlagsskiktet separeras de med geotextil. Mellan den komprimerade jorden och underlaget placeras en geokompositdräneringsmatta.
6. Armering. För att den färdiga grundavtäckningen inte ska spricka görs armering med metallstänger eller stålnät. Stängernas diameter är från 0,8 cm, maskvidd upp till 20 cm.
7. Formsättning + betong. Under rännans kant placeras formsättning, man justerar dess höjd efter konstruktionens slutliga nivå. Därefter läggs betongblandningen.

Om det finns mycket tjälfarliga jordar är det bättre att isolera grundavtäckningen.

För att bevara fördjupningen som gjorts längs kanten av diket måste fyllningstjockleken vara densamma både på längden och på bredden.

Som isolering används skivor av extruderat polystyrenskum. Isoleringen läggs ovanpå ett centimetertjockt sandlager, och därefter fylls ytterligare sand på till en höjd av cirka 5,5 cm.

För att bygga formen slår man ihop två brädor 2 x 10 cm. Med 0,5–0,6 meters mellanrum sätter man anslutningsbalkar. Med 1,5 meters intervall längs schaktets omkrets slår man ner pålar. Till dessa skruvar man fast formen. Dess övre kant ska vara i nivå med ytskiktet. Utsidan stöttar man brädorna med jord för förstärkning.

De måste tas bort så fort bruket har stelnat lite. Därefter ska dessa spår fyllas med dämpningsmaterial. Mer om denna process lite längre ner. Om du inte planerar att ta bort dem, måste brädorna behandlas med antiseptisk medel och lindas in med takpapp.

En viktig detalj — markplattan får inte vara fast förbunden med husets sockel. Därför gör man efter färdigställandet expansionsfogar för att minimera deformation av ytan. Dessa görs med ett avstånd på 1,5 till 2 meter. För att göra dem använder man extruderad polystyren, bitumenmassa eller dämpningstejp.

Anslutningen till grunden kan man även skapa med hjälp av armeringsjärn som användes för att armera markplattan. Detta förhindrar att glipan ökar. Allt bindemedel måste döljas. För detta använder man kantstenar, ytbehandlingselement, sluttningar.

I privata hus använder man ofta brädor på 1,5–2 cm för expansionsfogen. De impregneras med harts och installeras på kant, sedan tätas fogen.

På så sätt utjämnas effekterna av ojämn sättning i konstruktioner som husets sockel och den monolitiska markplattan med hjälp av en expansionsfog. Om denna detalj inte beaktas kan konstruktionerna förstöras i förtid.

Nästa detalj — färsk betong måste skyddas mot väder och vind, därför täcks markplattan med spånskivor eller plywood.

Det övre betongskiktet täcks med primer eller emaljer, flytande glas, cementmjölk, ibland natursten eller plattor för att ge det extra styrka. En särskilt populär metod är ythärdning. Dess princip är att använda torr cement eller cementmjölk.

Alternativ #3 – dräneringsremsa av markplattor

Medan en betongmarkplatta räknas som en stel konstruktion, är en remsa av marksten en halvstel system.

Konstruktionsmässigt liknar markplattan en flerskiktstårta och består av följande element:

• jord;
• lera — 30 cm;
• makadam — 18 cm;
• geotextil;
• cement-sandblandning — 6 cm;
• marksten;

Ett sådant halvstelt system har många fördelar: reparerbarhet, relativt låg ekonomisk insats, och om tekniken följs är livslängden ganska lång.

För tjällyftande jordar är detta alternativ oacceptabelt eftersom de ofta skadar beläggningens integritet.

Istället för markplattor som ytskikt kan du använda kullersten, keramisk granit eller armerade betongplattor. Det finns ett stort utbud av markplattor. De har olika textur och färg.

Plattorna tillverkas släta och räfflade i ett brett färgspektrum – från orange till svart. När som helst på året kan ett defekt element bytas ut.

Alternativ #4 – egenskaper hos mjuk konstruktion

Hårda och halvhårda grundavlopp smälter ofta samman med gångvägar och är en fortsättning på sockelns ytbehandling. Den mjuka konstruktionen är annorlunda. Den fortsätter den intilliggande förgården eller rabatten.

För att utföra arbetet med installationen måste du köpa följande material:

• vattentätning i form av takpapp, PVC-membran, polyeten;
• filtreringsskikt av geotextil;
• krossad sten av medelstorlek;
• dräneringsrör.

Geotextil separerar inte bara fraktioner utan fördelar också belastningskrafterna. Det lägsta lagret är väl komprimerad jord. Det förberedande lagret, utlagt med stort grus, stabiliserar ytan.

Detta sker eftersom stenarna kilas fast när de kommer i kontakt med varandra och belastningen fördelas jämnt. Ingen sättning av ytan observeras. Dräneringslutningen bildas också av krossstenslagret.

Om huset står på en remsfundament, anordnas en mjuk grundavlopp, liksom alla andra, runt hela omkretsen.

En mjuk grundavlopp skyddar inte bara grunden utan fungerar också som dekoration för husets exteriör. Du kan plantera gräsmatta eller prydnadsbuskar på den.

När huset står på pålar installeras en hydrobarriär under det på 0,4 m.

Det uppstår inga särskilda svårigheter när du skapar denna typ av konstruktion, förutsatt att du noggrant har förstått hur man gör en robust grundavlopp runt huset och att det inte finns några oklara punkter för dig.

Arbetskostnaderna här är inte lika höga som vid en betongkonstruktion och kostnaden är lägre. Huvudsaken är att följa sekvensen.

För att säkerställa en stabil nivå på dikets botten markeras ett rektangulärt område med hjälp av ett vattenpass eller en nivelleringsinstrument.

Vid utmärkning runt husets omkrets, från väggen, mäter man upp lika avstånd och markerar punkter med pålar. Det är bättre att slå ner bitar av armering på 0,3 m djup. Sådana markörer kommer inte att flytta sig när markarbeten utförs.

Ta sedan bort jorden och bilda en fördjupning som ligger 43 cm under den lägsta punkten. Runt dikets omkrets gör du en ränna som är 4 cm bred. Dess djup är 2,5 cm. I den placerar du elementen i dagvattensystemet. Dikets kanter behöver inte förstärkas.

Packa jorden i botten av diket med påfyllning av fint kross. Fukta den feta leran, häll den på botten och blanda, bred ut den i ett lager på 0,2 m, med en lutning på 5:100. Forma en kanalrännan i leran för dagvatten.

Längs diket görs en fåra med bredd 4 cm och djup 2,5 cm. I den placeras dagvattensystemets delar. Dikeskanterna behöver inte förstärkas.

Låt förberedelseskiktet torka ordentligt. För att undvika sprickor sprejas ytan med jämna mellanrum. På leran läggs ett lager kross med fraktion cirka 18 mm, höjd 11 cm, och forma lutningen.

För att slutligen jämna ut lutningen, som optimalt är 3:100, läggs ett mellanskikt av finkornigt material – 8 cm. Som sådant används sand, siktmaterial eller lecakross. Det senare fungerar även som isolering.

Vid läggning får inte sand och lera blandas. Detta förklaras av att när sanden mättas med vatten drar den ner den andra komponenten i marken.

Därefter börjar man lager för lager bygga upp 'tårtan'. Under läggningen packas varje lager och vattnas.

Efter packning jämnas sandytan och geomembran läggs ut. Samtidigt täcks rännans botten med samma material. Dagvattenrören lindas också in i geotextil och läggs. Därefter monteras kollektorer.

På membranet läggs ett lager geokomposit. Tack vare detta samlas inte vatten i fyllningen utan rinner av i kanalen. På så sätt löses frågan om hur man utan stora kostnader kan göra effektiva stuprör runt huset själv.

Efter geokompositen följer ett fyra centimeter tjockt utjämningsskikt bestående av sand och grus.

Vattentätningsskiktet vid byggande av mjukt blindområde spelar en särskild roll. Det kräver material av hög kvalitet. Det kan vara frostbeständig polyetenfilm, takpapp eller profilerad membran.

På den läggs geotextil, och därefter ytbeläggning. Med granitkross jämnas konstruktionen slutligen ut. Om hela tårtan sänks 150 mm under nollnivån kan man lägga ett lager matjord och så gräs ända fram till huset.

Beslutet att göra ett mjukt blindområde är idealiskt vid högt grundvatten, men i situationer där det finns dränering runt huset.

Avledning av regnvatten från dräneringsremsan

Minsta lutning är 2% av den färdiga konstruktionens bredd. Så vid en bredd på 60 cm krävs en lutning på 1,2 cm.

På bilden visas hur vatten via en specialgjord ränna rinner till dräneringen. Lutningen från byggnaden mot blindområdets ytterkant skapas vid packning av varje skikt.

När man bestämmer vad man själv ska göra blindområde och stuprör av måste man utgå från markförhållandena på tomten.

För att leda bort vätska från avloppets yta behövs avloppsrännor i form av rännor. De tillverkas specifikt för trottoarer och är avsedda för riktad vattenavledning. Samtidigt blir varken marken eller grunden blöt.

Eftersom den lutning som tidigare bildats runt hela omkretsen är riktad bort från byggnaden, placeras takrännorna längs kanten av avloppet så att de tätt ansluter till avloppet. Själva avloppen kan vara av plast, metall, betong, eller så kan man helt enkelt såga upp ett asbestcementrör.

Om huset ligger på en sluttning och dessutom står på lera, krävs ett dräneringsrör. Det placeras cirka 1,3 m från husväggen, i nivå med kanten av geotextilen eller något lägre.

Röret ska täckas underifrån och från utsidan med en membran och geotextil. Genom perforeringen kommer vatten in i röret och leds sedan till en förutbestämd plats.

För avloppen måste man också säkerställa en lutning mot avloppet, septiktanken eller avloppsgropen. Hela systemet måste vara tätt. För detta tätas skarvarna och i änden sätts en ändkåpa.

Takrännorna kan utföra sina funktioner endast vid korrekt beräkning och val. Här behöver man ta hänsyn till graden av vätskeförorening, kapacitet och materialet i avloppet.

Vägar för vätskeavledning planeras i förväg. Om det är en septiktank, riktas en av rännorna mot den. Samma sak görs vid avledning av vatten till det centrala avloppet.

Slutsatser och användbar video om ämnet

Videoinstruktion för korrekt montering av avloppet:

Att själv installera avloppet är kanske inte den svåraste uppgiften, men långt ifrån enkel. Det finns många alternativ, och man måste välja den optimala metoden.

Vår steg-för-steg-guide hjälper dig att göra avloppet korrekt. Genom att följa den undviker du många misstag och förbättrar din byggnads prestanda.

Väljer du den optimala metoden för att installera avlopp runt ditt hus, men tvivlar du på om det valda alternativet är rätt? Fråga andra besökare på vår webbplats och våra experter – tillsammans hjälper vi dig att hitta den bästa typen av avlopp.

Eller kanske du har använt en av instruktionerna ovan för att installera avloppet och nu vill dela resultaten av dina ansträngningar? Lägg upp unika bilder i kommentarsfältet – ditt arbete inspirerar andra hantverkare.