Kabelns färger inom el: standarder och märkningsregler + metoder för att bestämma ledare

För att underlätta arbetet för elektriker styrs tillverkningen av kabelisolering av vissa normer för färgmärkning. Vid anslutning av flerkärnig kabel kan man med hjälp av färgen på polymerisoleringen identifiera ledaren och förstå till vilken kontakt den ska kopplas.

Olika färger på elledningar, fastställda av GOST-bestämmelserna, hjälper till att påskynda installationen och säkerställa elsäkerhet. Håll med om att förståelse för färgmärkning är användbar för varje hemmafixare.

Vi föreslår att du sätter dig in i beteckningarna för elledningar, lär dig om GOST-standarder och hur man läser bokstavskoder för ledare på scheman. Dessutom berättar vi hur du kontrollerar om den anslutna ledaren motsvarar sin funktion med hjälp av en indikatorskruvmejsel eller multimeter.

Vad sägs i GOST och PUE om färgmärkning?

Det huvudsakliga dokumentet att luta sig mot vid tillverkning eller inköp av kablar är GOST 31947-2012. Innan dess fanns det ingen enhetlighet eller ordning inom området färgbeteckning för elledningar.

Fortfarande i gamla hus kan man stöta på ledningar med identisk isolering, där man inte kan avgöra utifrån färgen vad som är anslutet – 'fas', 'nolla' eller 'jord'.

Nu har det blivit mycket lättare att identifiera ledare. Även utan testare kan man avgöra till vilken kontakt en viss ledare ska anslutas – baserat på färgen på polymerisoleringen.

I det ovannämnda dokumentet GOST anges att isoleringen av kabelprodukter ska skilja sig i färg. En specifik nyans ska täcka ledaren med ett sammanhängande skikt – från början till slut. Det är inte tillåtet att en ledare i början av rullen är blå och i slutet vit; även avbruten färgning är förbjuden.

Den enda ledaren som kan ha tvåfärgad isolering är 'jord'. Officiellt har den tilldelats kombinationen grön/gul, dessa två nyanser kan inte användas separat.

I normdokumenten finns även rekommendationer för användning av olika scheman för 3-ledar-, 4-ledar- och 5-ledarkablar.

Till exempel, vid tillverkning av 3-ledarkablar föredras följande kombinationer:

• brun – blå – grön/gul;
• brun – grå – svart.

Om kabeln består av 4 ledare, rekommenderas även två typiska färgvarianter:

• brun – grå – svart – grön/gul;
• brun – grå – svart – blå.

Scheman för 5-ledarkabel ser ut enligt följande:

• brun – grå – svart – grön/gul – blå;
• brun – grå – 2 svarta – blå.

Blå färg anger nollledaren.

Det rekommenderas inte att endast använda två färger – röd och vit.

För färgfördelning av jordledaren finns särskilda krav: på varje slumpmässigt vald del av kabeln med längden 1,5 cm måste en färg täcka 30–70 % av isoleringen, den andra färgen resten av ytan.

Färgen måste appliceras hållbart och vara tydligt synlig.

Om man vänder sig till det andra viktiga dokumentet för elektriker – PUE, så finns i punkterna 1.1.29 och 1.1.30 också information om färg på ledare för fas-nolla-jord. Närmare bestämt är data inte specificerade där, men det finns en hänvisning till GOST P 50462-92, som för länge sedan har ersatts av en nyare version GOST R 50462-2009, som fortfarande gäller.

Materialet överensstämmer med informationen i GOST 31947, men det finns vissa förtydliganden. Till exempel måste ledare som har en dubbel funktion färgas på ett särskilt sätt: om nollledaren är kombinerad med skyddsledaren, målas den längs hela längden i blått och har gröngula ränder i ändarna.

Schematisk bild av färgmärkning av ledare. Utöver färgbeteckning har ledarna även bokstavsbeteckning: nolla – N, skydd – PE, kombinerad nolla + skydd – PEN.

Således kan alla färger förutom blå (ljusblå) och grön/gul användas för färgning av fasledarens isolering. I denna grupp ingår vita och röda färger, som av någon anledning inte rekommenderas av GOST-utgåvan från 2012.

Exempel på treledig kabel tillverkad enligt GOST-normer: grön/gul ledare är för jord, blå är nolla, brun är fas.

I bilaga A till GOST R 50462 finns en tabell med bokstavsbeteckningar för alla färger. Till exempel målas fasledaren i en 1-faskrets (L) i brunt, färgkod BN. Bokstavskoder används för svartvita kopior av scheman där olika färger inte används.

Märkning av ledare för elinstallationslösningar

Det var inte för inte som det i början av artikeln nämndes att färgbeteckning av ledare avsevärt förenklar installationsprocessen.

Om du själv utför eldragning i lägenhet eller privat hus, väljer kablar enligt normer, vid anslutning av elapparater, montering av automatskydd, fördelning av ledare i kopplingsdosor behöver du inte dubbelkolla var fas, nolla, jord är – detta berättar isoleringsfärgen.

Några exempel på elinstallationer där märkning är viktig:

Det finns kablar med många ledare, där färgmärkning inte är lämplig. Exempel – SIP (självbärande isolerad ledning), där en annan metod används för att identifiera ledarna. En av dem är markerad med en liten ränna längs hela längden. Den reliefmärkta ledaren fungerar vanligtvis som nolla, de övriga som fasledare.

För att skilja ledarna åt märker man dem med tejp, värmekrymp, bokstavsbeteckningar som appliceras med färgade markörer. Under elinstallationsarbeten utför man dessutom alltid genomsökning – ytterligare identifiering.

Kontroll av korrekt anslutning

Tyvärr följer inte alla elinstallatörer normerna strikt och gör fel vid val av ledare. Därför är det bra att vid uppsättning av ljuskrona, montering av uttag eller annan elinstallationsutrustning kontrollera om varje ledares isolering motsvarar dess funktion.

Obligatorisk kontroll av nolla eller fas dikteras av säkerhetsnormer och självbevarelsedrift: om man av misstag blandar ihop kontakterna vid installation kan man få en obehaglig skada – elektrisk brännskada.

För identifiering använder installatörer två metoder: den första – kontroll med spänningsindikatorskruvmejsel, den andra – användning av testare eller multimeter. Med skruvmejseln bestämmer man vanligtvis fas, med mätinstrument nolla.

Hur använder man indikatorn?

Även så enkla enheter som spänningsindikatorskruvmejslar kan vara olika. Vissa är utrustade med en liten knapp, andra utlöses automatiskt när metallstiftet ansluts till en spänningsförande ledare eller kontakt.

Men i alla modeller utan undantag finns en inbyggd lysdiod som tänds vid spänning.

Amatörer utan särskild kvalifikation föredrar att använda en indikatorskruvmejsel. Professionella elektriker värderar noggrannhet, så de har alltid en testare med sig.

Skruvmejseln – ett praktiskt verktyg för att bestämma fasledaren. För att ta reda på om ledaren är spänningsförande, rör försiktigt den blottade ledningen med skruvmejselns metallstång.

Om lysdioden lyser – är ledaren spänningssatt. Utebliven signal indikerar att det är jord eller nolla.

Vid användning av indikatorn ska säkerhetsreglerna följas. Även om skruvmejselns handtag är isolerat, rekommenderas att bära skyddshandskar (med gummibeklätt innerlager), precis som vid allt elarbete.

Kontrollproceduren utförs med en hand, så den andra är fri. Använd gärna den också – till exempel för att hålla fast ledningar. Men det är strängt förbjudet att med den andra handen röra vid blottade delar av ledare eller närliggande metallföremål (rör, armering).

Regler för användning av testaren

En testare eller multimeter ingår alltid i elektrikerns utrustning. Han måste arbeta med anslutning av ledare i elinstallationer inomhus och vid montering av elcentral. Om ledningarna installerades för länge sedan kan man bortse från färgmärkningen av kablarna.

Även om isoleringsfärgerna verkar stämma, är det inte säkert att de är anslutna enligt alla regler.

Med en testare kan man inte bara se om ledare är anslutna till elnätet, utan även vissa parametrar: strömstyrka, resistans, spänning. Med en multimeter kan man ringa dioder, kontrollera transistorer, bestämma induktans.

Före mätningarna bör man läsa bruksanvisningen som medföljer alla mätinstrument.

Tillvägagångssättet är ungefär följande:

• ställ in ett värde som är klart högre än den förväntade spänningen, till exempel 260 V;
• anslut mätsladdarna till rätt uttag;
• vidrör med mätsladdarna två ledare – förmodligen fas och nolla;
• upprepa proceduren med ett annat par ledare.

Kombinationen fas-nolla bör ge ett resultat nära 220 V. Det kommer alltid att vara högre än paret fas-jord.

Det finns både digitala, moderna instrument och äldre med visare och skalor. Digitala är bekvämare att använda. Innan du själv monterar elapparater rekommenderar vi att du lär dig använda en indikatorskruvmejsel eller en multimeter – att bara lita på ledningarnas färg är inte att rekommendera.

Kunskaper i att använda en multimeter kommer också till nytta för hemmapysslaren för att kontrollera spänningen i ett vägguttag. En detaljerad instruktion om hur man använder en testare finns i den här artikeln.

Slutsatser och användbar video om ämnet

Allmänt vedertagna standarder för färgmärkning:

När alla ledningar är av samma färg – kontroll med testlampa:

Färgmärkning av ledare – ett utmärkt sätt att identifiera en ledning vid installation. Men när du arbetar med redan installerade kablar bör du inte bara lita på ledarnas utseende, eftersom de kan vara felaktigt anslutna.

Du måste använda kompletterande metoder för att identifiera ledare, och om du inte kan byta ut själva ledningarna så måste du märka dem med färgad tejp eller bokstavssymboler.

Har du något att tillägga, eller har du frågor om färgmärkning? Du kan lämna kommentarer till inlägget, delta i diskussioner och dela din egen erfarenhet av att identifiera ledare. Kontaktformuläret finns i det nedre blocket.