Dräneringsschema runt huset: nyanser vid projektering av dräneringssystem

Bortledning av grundvatten och dagvatten från grunden förlänger avsevärt livslängden för både en permanent byggnad och en sommarstuga. Ett enkelt dräneringssystem skyddar underjordiska betongkonstruktioner från gradvis erosion och källare från vattenmättnad. Det är ju extremt viktigt att förhindra förstörelse av just byggnadens grund, eller hur?

Ett väl utformat dräneringsschema runt huset hjälper dig att bygga ett effektivt system för insamling och avledning av naturligt vatten. Vi föreslår att du bekantar dig med noggrant utvald och verifierad information baserad på regelverk och verklig erfarenhet från byggare av låghus.

Vi kommer att i detalj berätta om olika typer av dräneringssystem, deras konstruktionsegenskaper och driftspecifikationer. Vi kommer att presentera argument för valet av en viss dräneringstyp. Den användbara informationen som presenteras för dig kompletteras med foton, scheman och videoinstruktioner.

Typer av dräneringsanläggningar för avvattning av tomter

Vid projektering av ett dräneringssystem fastställer man först de mål som ska uppnås. De kan bestå i att avvattna hela tomten, skydda husets grund och källare från överflödig fukt.

Av de befintliga dräneringssystemen kan man urskilja två huvudtyper – öppen och djup (sluten). Den första kan användas för jordbruksändamål, för avvattning av odlade områden. Sluten dränering används för att leda bort vatten på sommarstuge- och villatomter, för att skydda byggnader från negativ påverkan av hög grundvattennivå.

Organisation av dräneringssystem är nödvändig vid hög grundvattennivå, vilket särskilt framträder under översvämningsperioden. Dränering skyddar betonggrunden från angrepp av grundvatten och minskar den hydrauliska belastningen.

Kombinerade dräneringssystem används också. De kompletteras ofta med dagvattenavloppsgrenar avsedda för omhändertagande av atmosfäriskt vatten. Under förutsättning att de projekteras korrekt kan de spara betydligt på byggkostnaderna för varje system separat.

#1: Konstruktion av öppen avvattning

Öppen dränering är det enklaste och mest ekonomiska sättet att leda bort vatten, som kan användas under följande förutsättningar:

• de underliggande jordlagren är leriga och släpper dåligt igenom vatten, vilket gör att det bördiga lagret, som ligger 20 – 30 cm från markytan, är övervattnat;
• tomten ligger i en lågpunkt dit regnvatten naturligt rinner vid kraftigt regn;
• det finns ingen naturlig lutning i tomtens terräng som möjliggör förflyttning av överskottsvatten mot gatan.

Öppen dränering anläggs på tomter med hög grundvattennivå, vars markering oftast beror på att tomten ligger i en lågpunkt eller på lerig jordmån som inte eller mycket dåligt släpper igenom vatten till underliggande lager.

Dräneringssystemet, som är avsett för att leda bort överskott av grundvatten, fungerar utmärkt tillsammans med dagvattensystemet, vars uppgift är att samla in och leda bort nederbörd (+)

Planeringen av vattenavledningsschemat görs bäst redan i husets designfas. Detta gör det möjligt att koppla arbetet med stuprörssystemet och placera dagvattengaller under stuprören före anläggning av markplattan.

Öppen dränering anses vara den enklaste och kräver inget schema. Den består av diken med en bredd på 0,5 m och ett djup på 0,6–0,7 m. Dikets sidor placeras i 30° vinkel. De omger området längs omkretsen och leder avloppsvatten till ett dike eller en grop, till dagvattenavloppet.

Områden med lutning mot gatan är lättare att dränera. För detta gräver man ett avloppsdike framför huset, tvärs över sluttningen, som kommer att fånga upp vatten från trädgården. Sedan gräver man ett dike som leder avloppsvattnet mot gatan, till vägdiket.

Om tomten lutar åt motsatt håll från vägen, gräver man ett tvärgående avloppsdike framför staketets fasad och ytterligare ett längsgående dike ända till tomtens slut.

Nackdelen med sådan dränering är dess låga estetik och behovet av regelbunden rengöring av rännor från slam och smuts som periodvis samlas i dem. Denna typ av dränering rekommenderas inte att anlägga under vägbeläggning eftersom det leder till markens sjunkning och deformation av vägbanan.

Längden på vattenavloppslinjerna, antalet brunnar och sandfångare beror på tomtens yta, dess topografi och nederbördens intensitet i det specifika området.

Avvattningsdiken kan förstärkas mot erosion med hjälp av armerade betongplattor, stenläggning, grässvål med grusbotten.

Om tomten anses vara mer eller mindre plan, och dess försumpningsgrad inte är alltför hög, så kan man klara sig med att anlägga det enklaste dräneringssystemet.

Längs stängslets grund, på den lägsta punkten på tomten, gräver man ett dike med bredd 0,5 m, längd 2–3 m och djup från 1 m. En sådan avvattning kommer visserligen att skydda mot högt grundvattenstånd och även klara av atmosfärsnederbörd väl.

För att förhindra att dikets kanter rasar, fyller man det med grus, krossat glas och tegel. Efter att ha fyllt det gräver man nästa, fyller även det och packar det ordentligt. Den bortgrävda jorden används för att fylla upp låglänta områden på tomten.

Med tiden kan detta enklaste dräneringssystem förlora sin funktion på grund av gradvis igenslamning. För att förhindra detta kan man skydda det med geotextil. Den läggs på marken, och efter att diket fyllts täcker man dräneringsskiktet med den i överlapp. Ovanpå, för att dölja diket, beströr man det med ett lager matjord.

#2: Byggande av effektiv dagvattenhantering

Dagvattenavlopp är nödvändigt för att samla upp och leda bort vatten från tomten som faller i form av atmosfärisk nederbörd. Det utrustas med punkt- och linjeupptagningsanordningar.

Den första typen av vattenuppsamlare installeras under stuprör för ett organiserat takavvattningssystem. Den andra typen av vattenuppsamlare placeras under taklutningar med oorganiserat avvattning.

Vatten som kommer in i vattenuppsamlaren transporteras via öppen eller sluten ledning. Det avleds antingen till en gemensam uppsamlingsbrunn eller till en samlingsbrunn, varifrån det transporteras till ett centralt avloppssystem eller ett dike.

En dagvattenbrunn är en behållare för vattenuppsamling, utrustad med utlopp för anslutning av rör i ett linjärt dräneringssystem. Enheterna tillverkas av kraftig plast eller gjutjärn. (+)

Element i dagvattensystem med punktuppsamlare är också avloppsrännor, golvbrunnar, spjäll. Vissa tillverkare möjliggör anslutning av dagvattenbrunnar till takavvattning samt till system för underjordisk avvattning.

Dessutom innehåller färdiga tillverkningsmodeller sandfångare och skräpsamlare som förenklar systemunderhållet.

Enheten med ett installerat dekorativt galler ska vara placerat 3–5 mm lägre än nivån på gångbanan eller marken.

Detta är ett system av avvattningsrännor tillverkade av plast eller betong, som installeras på platser där vattenansamling är mest sannolik men högst oönskad.

För uppsamlingsbrunnen väljs den mest avlägsna platsen från huset, brunnen och källaren. Om det finns en naturlig eller konstgjord vattensamling i närheten, kan vattnet ledas dit.

När man utformar dagvattenplanen med linjära vatteninlopp, planerar man först placeringen av uppsamlingsbrunnen eller samlingsbrunnen. Därefter bestäms platsen för vändbrunnar och inspektionsbrunnar. Deras placering beror på var dagvattenrännor och slutna avloppsgrenar finns.

För att vatten från gatan inte ska komma in på gården, installeras rännor längs linjen för portar som leder till gården, garageportar samt vid grinden. När man väljer systemelement som ska installeras på körbanan, tar man hänsyn till framtida belastning på dem.

För att fukt inte ska tränga in i byggnaden, görs golvlutningen i garaget mot vatteninloppsgallret. På så sätt rinner vatten vid bilvätt eller avtining av snö på fordonet ner i rännan.

Dräneringsrännor måste installeras på trappan, runt poolen. De installeras också längs med grundmuren, trädgårdsgångar och ytor belagda med beklädnadsmaterial.

För att ge dagvattenavrinningen ett prydligt utseende används speciella rännor av polymerbetong eller plast, som täcks med metall- eller plastgaller. Vid ingången till huset används en speciell bricka för rengöring av skor.

Gallret för rännan som är installerad nära poolen väljs i vit plast för att undvika brännskador på en varm sommardag.

Vid intensiv användning monteras dräneringsrännor på en betongfundament. Ju högre belastningsklass på körbanan, desto tjockare måste betongsulan vara (+)

Rännor och vattenupptagningspunkter ansluts till dräneringsreservoaren med avloppsrör. Vid anslutningspunkterna mellan rännor och rör installeras inspektionsbrunnar. De är avsedda för att underlätta åtkomst till systemet och rengöring från eventuella stopp.

Inspektionsbrunnar tillverkas huvudsakligen av plast. För att uppnå önskat djup är deras konstruktion utformad för att kunna förlängas med hjälp av speciella förlängningselement.

Placering, lutning och längd på dagvattenavloppsrör – alla dessa egenskaper är mycket individuella och beror på många förhållanden på tomten.

Det breda sortimentet av systemkomponenter gör det möjligt att på ett rationellt sätt utforma dräneringsschemat runt huset som är optimalt ur teknisk och ekonomisk synvinkel.

Huvudkomponenterna i linjär dränering är rännor tillverkade av betong, polymerbetong eller plast, punktupptagare, sandfångare och galler (+)

#3: Byggande av slutna dräneringsalternativ

Underjordisk, sluten dränering används om en öppen skulle ta för mycket plats på tomten eller inte alls passar in i landskapsbilden. Förutsättningarna för att anlägga ett slutet dräneringssystem är liknande som för att organisera ett nät av öppna dräneringsdiken och vägdiken.

Slutna dräneringssystem används för att skydda grunden och källarutrymmen från grundvattenpåverkan samt förlänga deras livslängd. I analogi med öppna system används de för att dränera överskottsgrundvatten från landsbygdstomter.

Man måste organisera underjordisk dränering på tomten om:

• den ligger i en lågpunkt på sumpig mark;
• det finns en naturlig vattenförekomst nära byggnaderna;

Det rekommenderas att anlägga det om huset har en användbar källare (garage, souterrängvåning, källarförråd).

Underjordisk dränering kan delas in i två typer:

• väggdränering;
• dike (lagerdränering).

Båda typerna av underjordisk avvattning utförs under byggnadens konstruktion. Om man däremot bestämmer sig för att ta itu med avvattningsproblemet efter att huset är byggt, använder man ett dike-ringssystem. Det finns begränsningar även för användning av dike-dränering. Det kan användas om huset saknar källare.

Anledningen är att efter läggning av dräneringsrör skapar återfyllningen av gropen med sand eller jord en lösare miljö mellan berggrunden och grunden. Som ett resultat tränger markvatten in i denna miljö, och även om ett lerlås finns skyddar det inte byggnaden mot fukt.

Därför, om huset har en källare, är det bäst att göra en väggdränering för effektiv avvattning. Den används för att leda bort grundvatten direkt från byggnadens grund, för att skydda källare, jordkällare och suterrängvåningar från översvämning.

Man får inte plantera träd och buskar nära dräneringsröret. Avståndet till planterat träd bör vara minst två meter och till buske minst en meter.

Väggens dräneringssystem begränsar vattenstigning, vilket förhindrar att vattnet stiger över dräneringsrörens höjd. Man räknar med att ett dräneringsrör som är 1 m långt kan dränera en yta på cirka 10—20 m².

Röret läggs runt byggnadens omkrets vid installation av väggdränering. Dräneringsrörens djup får inte vara lägre än grundplattans botten eller grundens sulnivå. Om grunden är mycket djup, kan röret läggas något ovanför dess botten (+)

Avståndet från dräneringsröret till grunden beror på placeringen av inspektionsbrunnar. De installeras i varje hörn (eller varannat hörn) av byggnaden, samt vid rörsvängar och skarvar.

Inspektionsbrunnar placeras även vid stora markhöjdsskillnader och vid långa rör – avståndet mellan brunnarna bör inte överstiga 40 meter.

I inspektionsbrunnen får röret inte vara helt, det bryts. Detta görs för att man vid en blockering i ledningen ska kunna spola den med en högtrycksslang.

Hela systemet avslutas i den sista brunnen. Den ska placeras på den lägsta punkten. Vattnet rinner sedan till vanligt avlopp eller en öppen vattenförekomst. Om det inte går att leda bort vattnet från huset med självfall, installeras pumpanordning som pumpar bort det aktivt.

För att säkerställa självfallsavvattning läggs rören med en liten lutning mot uppsamlingsledningen. Lutningen ska vara två centimeter per meter dräneringsrör. Rörets lägesdjup måste vara större än tjälens djup.

Röret fylls över med dräneringsmaterial – grus, småsten eller sand. Minsta skikt som säkerställer vattenflöde till dränet är 0,2 m

För att spara på geokompositmaterial och förhindra blandning med jord används geotextil. Den släpper fritt igenom vatten till dränen och håller samtidigt kvar partiklar som orsakar igenslamning. Själva röret måste också lindas in i skyddsmaterial före ifyllning. Vissa dräneringsmodeller levereras med färdiga filter av geotextil.

Effektiviteten hos väggdränering kan ökas med en profilerad polymermembran, som finns i två- eller treskiktsutförande. Ett av lagren är en polyetenfilm med formade utskott, det andra lagret är geotextiltyg.

Treskiktsmembranet har ett extra lager av slät polyetenfilm. Membranet hjälper till att filtrera vatten från marken och fungerar samtidigt som ett vattentätt skikt för byggnadens grund.

Sluten dränering av dike typ skyddar byggnaden mot översvämning och fukt. Den består av ett filterskikt som fylls i ett dike på 1,5–3 m avstånd från husväggen.

Det är bättre att dränets läggningsdjup är 0,5 m djupare än grundens botten – då utövar vattnet inget tryck underifrån. Mellan dräneringsdiket och husgrunden blir ett lager lerjord kvar, som fungerar som ett så kallat lerlås.

För läggning av dräneringsröret gräver man ett dike högst 1 m djupt med lutning mot vattensamlaren. Dikesbotten bör helst täckas med ett lager lera (+)

Precis som vid montering av väggdräneringssystem läggs dränen på ett lager grus eller småsten. Både rören och gruslagret skyddas av geotextil mot igensättning.

#4: Steg-för-steg-bygge av väggdränering

För att få en tydlig bild av processen att anlägga dränering runt ett lantligt hus, låt oss titta på ett exempel. Tomten i exemplet krävde ett system för bortledning av grundvatten, eftersom under jord- och växtlagret finns leriga och sandiga jordarter som leder vatten extremt dåligt på grund av låg filtreringsförmåga.

Uppsamlingsbrunnen i exemplet är avsedd för att delvis släppa ut det uppsamlade vattnet i underliggande jordlager och delvis leda bort överskott utanför tomten till ett allmänt avloppsdike. Anslutna till den blir avlopp från septiktanken, dagvatten och dränering. För att leda bort överskottsvatten kommer ett avloppsrör som placeras lägre än alla andra att installeras.

När vi framgångsrikt har klarat av huvuddelen av arbetet börjar vi med den slutliga markanläggningen:

#5: Organisation av kombinationssystem

På tomten nära huset kan man också ordna en kombinerad vattenavledning. Till exempel kan avloppsvatten från dränering och dagvatten samlas i en gemensam brunn. Brunnen för uppsamling av avloppsvatten måste då byggas med hänsyn till belastningen från båda systemen. Dessutom kan dagvattenavloppet innehålla punkt- och linjeavvattnare.

Vid en sådan plan läggs dagvatten- och dräneringssystem oberoende av varandra (parallellt). Gemensam kan endast vara brunnen som samlar avloppsvatten från båda systemen.

Man måste komma ihåg att misstag som görs vid en blandad typ av vattenavledning kan leda till till och med höjning av grundvattennivån, översvämning av källare och förråd. Den största bristen är att vatten från takavvattningssystemet leds in i det underjordiska avloppet.

När dessa två system kombineras kommer vatten från taket in i dräneringsrören och sipprar ner i marken. Detta sker särskilt aktivt under kraftiga och långvariga regn. Som ett resultat, istället för att lämna systemet, sipprar vattnet ner i marken och mättar den med fukt.

Slutsatser och användbar video om ämnet

Video #1. Schema för ytdränering och dess installation:

Video #2. Dikessystem för dränering runt huset gör-det-själv:

Video #3. Nyanser vid projektering och byggande av avvattningssystem:

När du planerar ett dräneringssystem runt en privat byggnad är det mycket bra att du först får en konsultation från en hydroteknisk specialist. Om du inte följer reglerna och villkoren för grundvattensänkning kan det leda till sättningar i marken, huset eller vägen.

Detta är särskilt viktigt att tänka på när du installerar ett djupdräneringssystem. Därför är det bättre att du gör en dräneringsplan runt huset redan vid planeringsstadiet, så att alla detaljer kring byggandet och avvattningen tas med i ett och samma projekt.

Vi bjuder in dig som vill berätta om dina egna erfarenheter av dräneringsinstallation att lämna kommentarer. Du kan skriva dem i blocket nedanför. Här kan du också ställa frågor och publicera bilder som är relevanta för artikelns ämne.