Typer av uppvärmning för lantställe: jämförelse av värmesystem enligt bränsletyp

Alla befintliga typer av uppvärmning för ett hus på landet kan klassificeras både efter bränsle och efter värmeöverföringsmetod. Det finns ingen enhetlig princip för hur de väljs.

Effektiviteten av uppvärmning beror på klimatet i regionen, husets storlek, personliga preferenser och andra faktorer. I denna artikel tittar vi på uppvärmning med ved, naturgas och el. Vi lyfter fram de främsta fördelarna med varje alternativ. Vi pratar också om vilka typer av värmeutrustning som behövs för att genomföra varje uppvärmningssystem.

Materialet kompletteras med tydliga diagram och fotoillustrationer. För full förståelse av ämnet har vi valt en tematisk video om att organisera autonom uppvärmning.

Vedeldad spis vid uppvärmning av huset

Principen för en vedspis är enkel – bränslet avger värme när det brinner. Väggarna värms upp och avger värme till rumsluften. Spiseldning har, precis som alla andra, sina för- och nackdelar.

Bland de främsta fördelarna med en vedspis är:

• en speciell mysig atmosfär som ingen annan uppvärmning kan skapa;
• relativt små finansiella investeringar;
• möjligheten att göra den till ett originellt inredningselement;
• miljövänlighet, tillgänglighet på bränsle.

Samtidigt tar spisen upp användbar yta och har låg verkningsgrad. Ju större huset är, desto större blir denna värmekälla. Innan luften i rummet värms upp måste man ladda ved i ugnen och sedan upprepa proceduren med jämna mellanrum.

En sådan liten tegelspis kan värma ett litet rum. På dess yta kan man laga mat och värma vatten

Man måste vänta tills bränslet brinner ordentligt och värmer upp konstruktionen. Först efter denna ritual sprider sig den efterlängtade värmen i rummet.

Typer av vedspisar

Traditionella vedeldade spisar muras av tegel. Förekomsten av slingrande rökkanaler gör att luften i rummet kan värmas upp ordentligt och värmen kan behållas under lång tid. Den kan användas som öppen spis och man kan laga mat på dess yta.

Det finns 3 kategorier av tegelspisar:

1. Med spis eller värme- och kokspis. De kan värma flera rum samtidigt, och man kan laga mat på dem.
2. Rysk. Vanligtvis är det en massiv konstruktion med en bänk som tillbehör. På en sådan spis lagar man inte bara olika rätter, utan torkar också örter, frukter och svampar.
3. Spiskamin. Förutom uppvärmningsfunktionen är denna konstruktion avsedd att pryda inredningen, tillföra romantik och en speciell hemtrevnad.

Vedspisar tillverkas också i gjutjärn. De är kompakta, så de passar i vilket hörn av huset som helst. Förbränningsprodukterna leds vanligtvis ut via en skorsten av korrugerad plåt. Sådana spisar gör det möjligt att snabbt värma upp rummet.

Spisar av värmebeständigt stål värmer också snabbt upp luften i huset. Men den behagliga temperaturen håller sig inte länge. Ibland används rostfritt stål för att tillverka metalliska vedspisar. Det håller värmen längre, men sömmarna tål inte snabb uppvärmning och skadas ofta.

Det finns många olika modeller av vedspisar. Tillverkarna utrustar dem med speciella anordningar som ökar driftseffektiviteten och minskar mängden toxiner i röken.

Det är tillåtet att värma ett hus på landet med ved utan att nödvändigtvis bygga en spis i dess direkta bemärkelse. Man installerar ofta pyrolyspannor som Butakovas spis eller Bulerjan. Det sistnämnda alternativet går att tillverka själv. Även om bränslet här är ved, är funktionsprincipen annorlunda – liknande en gasgenerator.

Värmen kommer in i rummet under efterbränningen. För detta lägger man in en stor mängd ved. Man ställer in ett läge där endast en del av veden brinner och resten glöder. Processens varaktighet beror på rummets volym och värmeutrustningens effekt. Verkningsgraden hos pyrolysspisar är ganska hög – från 75 till 85%.

Till gasgeneratorspisarna hör även spisarna Strupova och Bubafonja, som kan arbeta utan påfyllning i upp till 48 timmar. Utmärkande för dessa konstruktioner är en hög kolonn. I den lägger man ved nästan till kanten och tänder den, som en brasa, uppifrån.

Istället för ved kan man lägga in sågspån, torv eller en annan typ av fast bränsle i spisen. Ju tätare det är packat, desto längre kommer processen att pågå.

Istället för ved kan man lägga in sågspån, torv eller en annan typ av fast bränsle i spisen. Ju tätare det är packat, desto längre kommer processen att pågå.

Förbränningsprocessen underhålls av luft som tillförs genom ett teleskoprör i spisens övre del. Bränslet förbränns och förbränningszonen sjunker gradvis tillsammans med röret som tillför luft, ner till rostnivån.

Som ett alternativ till veduppvärmning av ett fritidshus finns det andra fastbränslealternativ som pellets. Jämfört med ved brinner de längre. Pelletspannor som de bränns i är säkrare eftersom de är skyddade mot överhettning och har flammkontroll.

Med en laddning kan pannan arbeta i minst 3 timmar. Om systemet kompletteras med en ackumulatortank kommer värmen att lagras och sedan tillföras rummet.

För ett litet fritidshus räcker det gott med en enda spis för att värma upp det och laga mat. Om huset är stort behövs ett noggrant planerat värmesystem där hela byggnaden värms upp från en spis. För detta ändamål installeras ång- eller vattenkretsar.

I ett envåningshus ansluts kretsen till en vanlig tegelspis eller en köpt gjutjärnsspis. Om huset har 2-3 våningar måste man skaffa en gjutjärnspanna.

Förbättring av spisens egenskaper

En vattenkrets förbättrar den traditionella spisuppvärmningen genom att avsevärt öka uppvärmningsytan och fördela värmen rationellt. I uppvärmningsprocessen ingår både spisens väggar och rökkanaler samt själva värmebäraren. Värme når elementen under vedeldningen, men värmen behålls i dem under ytterligare en tid.

I ett hus där man inte planerar att bo permanent använder man frostskyddsvätska istället för vatten.

Att integrera en vanlig vedspis i ett vattenburet värmesystem kräver en värmeväxlare. Dess syfte är att värma vattnet och säkerställa cirkulation av värmebäraren.

Värmeväxlaren tillverkas av stålplåt eller metallrör. Dess mått är individuella. Det viktigaste är att vid installation lämna ett mellanrum på 10–15 mm mellan värmeväxlaren och spisens väggar med hänsyn till expansion.

Om huset har en andra våning ingår en elpump i systemet. Den cirkulerar värmebäraren mer intensivt och påskyndar uppvärmningen vid uppeldning av spisen. I systemet kan man även inkludera en behållare för varmvattenberedning.

Uppvärmning av huset med el

Uppvärmning av hus med el baseras på två principer. Den första är uppvärmning av varje rum för sig med hjälp av apparater som är direkt anslutna till elnätet. Den andra är indirekt uppvärmning genom att pumpa in en värmebärare som värmer elementen i varje rum.

Ett exempel på direkt uppvärmning är användning av en oljeradiator. Med sin ribbade form påminner den om en klassisk gjutjärnsradiator. Apparaten värms upp till hög temperatur och avger värme till omgivningen i form av värmestrålar.

Radiatorkroppen svalnar långsamt på grund av att värmebäraren har god termisk tröghet. Sådana apparater används oftast som komplement. Att inkludera oljeradiatorer i huvudsystenet är ekonomiskt ogynnsamt.

Alternativ #1 – användning av elpanna

Ett vattensystem som är kopplat till en elpanna har sina egenskaper. För att använda elen rationellt måste cirkulationen av värmebäraren i systemet vara endast forcerad. Naturlig cirkulation kommer att öka elförbrukningen.

Dessutom medför detta ojämn uppvärmning av rummet, minskad värmeväxlingshastighet och effektförluster.

Fördelen med en elpanna är dess fulla automatisering, samt att den kan installeras i vilket rum som helst.

När en elpanna används inkluderas alltid en expansionskärl utrustad med styrenhet och säkerhetselement i systemet. Ett öppet system är inte meningsfullt eftersom det leder till höga driftskostnader.

För att kunna värma sitt hus på landet med el krävs en kraftledning med tillräcklig kapacitet. Därför måste man göra enkla beräkningar innan man köper pannan.

Man bör utgå från att, som experterna säger, 1 kWh räcker för att värma ett rum på 10 m². Om man ska värma 200 m² krävs 20 kW. Eftersom det förutom pannan finns annan elektrisk utrustning i huset, lägger man till ytterligare cirka 5 kW till det beräknade värdet.

Typ nr 1 – elpannor med elpatroner

I elpannor används elpatroner, elektroder eller magnetisk induktion som arbetselement. Den första typen är vanligast. Vatten eller annan värmebärare värms inuti pannan från väggarna i elpatroner som är inneslutna i ett fukttätt hölje, och går sedan vidare till värmesystemet.

Effektiviteten hos en sådan panna är inte särskilt hög – värmeöverföringsprocessen åtföljs av stora förluster. En panna utrustad med flerstegsanslutning och elektronisk styrning anses vara mer effektiv. När den inställda temperaturen uppnås stängs en sådan panna av.

En modern elpanna med elpatron har en stilren design. Värmebäraren kan inte bara vara vatten utan även frostskyddsmedel.

Den största nackdelen med en elpanna med elpatron är beläggningsbildning på elpatronens spiral. Detta ökar elförbrukningen samtidigt som verkningsgraden minskar.

Typ nr 2 – elektrodenheter

Den största egenskapen hos dessa pannor är att det inte finns något element som värmer värmebäraren. Uppvärmningen sker när elektriska pulser, som överförs av en speciell elektrod, passerar genom vattnet.

Som ett resultat av denna påverkan sönderfaller vattenmolekylerna till joner som bär positiv och negativ laddning. Eftersom man använder växelström med en frekvens på 50 Hz, sker en växling av polariteten hos elektroderna i vattenmiljön med samma frekvens.

Joner under sådana förhållanden börjar utföra oscillerande rörelse och ändra riktning. Allt detta sker med stort motstånd från vattenmiljön mot denna process. Som ett resultat uppstår termisk energi, som värmeöverföringsmedlet överför till värmeelementen. Samtidigt hinner inte hård beläggning avsättas på elektroderna, vilket är en stor fördel för pannor av denna typ.

Det finns enfas- och trefasmodeller av pannor. Skillnaden är endast i elektrodernas konstruktion och dimensioner. Konstruktionen omfattar ett cylindriskt helmettallhölje belagt med polyamid. I cylindern finns röranslutningar genom vilka värmeöverföringsmedlet kommer in och ut.

Verkningsgraden för jonpannor är hög — från 95 till 98%. De har kompakta mått och värms upp mycket snabbt, men kyls ner lika snabbt. Pannorna har ingen 'torr gång', så vid brist på vatten i systemet startar de helt enkelt inte. De påverkas inte av spänningsvariationer; vid spänningsfall minskar bara effekten, men aggregatet stängs inte av helt.

Nackdelarna med pannor av denna typ är deras höga krav på värmeöverföringsmedlet. Vattnet måste ha god ledningsförmåga, annars börjar utrustningens effekt sjunka.

En sådan panna kan inte drivas från ett batteri, eftersom endast en växelströmkälla krävs. Vid drift måste man förhindra luft från att komma in i pannan, eftersom det påskyndar korrosionsprocessen.

En sida av cylindern är hermetiskt förseglad, på den andra sidan är ett elektrodblock placerat. Som isolator som separerar elektroderna från höljet används polyamidmuttrar.

Enfasaggregat har en effekt på 2–6 kW, trefasaggregat 9–50 kW. För användning i fritidshus passar de första, de andra används för uppvärmning av stora industriella byggnader. Genomsnittlig diameter på pannan är 32 cm, maximal längd 0,6 m. Ju lägre vattentemperatur inuti pannans hölje, desto mindre el förbrukar den.

Elektrodpannor, beroende på principen för värmeöverföringsmedlets spridning, är öppna eller slutna. I det första fallet sker naturlig cirkulation, och i det andra inkluderas en expansionsbehållare och en pump i systemet.

De flesta modeller har automatisk styrning, startenhet och skydd mot instabilt elnät. Dyrare modeller kompletteras med en regulator som håller optimal temperatur och fjärrstyrning.

Vid installation av en elektrodpanna måste man utföra en pålitlig jordning av husets elnät. Pannans värmeväxlare måste rengöras en gång var 12:e månad. Det krävs också kontroll av vattnets kemiska sammansättning och korrigering vid behov.

Typ nr 3 – induktionsutrustning

Arbetet med en induktionspanna är baserat på principen om elektromagnetisk induktion. Den elektromagnetiska energi som genereras av spolen omvandlas till värme. Kärnan värms upp av spolens elektromagnetiska fält och avger den erhållna värmen till vätskan som passerar inuti den.

Pannan används i både öppna och slutna system, där cirkulationen av värmevätskan sker med tvång.

Pannans konstruktion innehåller inga komponenter som snabbt går sönder. Kärnan är tillverkad av högkvalitativt stål med en tjocklek på cirka 6 mm, vilket gör att den kan fungera under lång tid – 35–40 år.

Pannor av denna typ är tunga och massiva. I deras hölje finns en primärlindningsspole som inte är i kontakt med värmevätskan. Den sekundära lindningen utgörs av det inre rörsystemet med vätska som strömmar genom det. Energin går inte förlorad under den mycket snabba uppvärmningen, så enligt tillverkarna är verkningsgraden nära 100 %.

Genom självinduktion producerar pannan dessutom reaktiv effekt av betydande storlek. Detta ökar utrustningens ekonomi. Man kan fylla systemet med vilken värmebärare som helst – både vatten och frostskyddsmedel, olja, glycerin. Kostnaden för pannor av denna typ är ganska hög, men om man vill kan man tillverka en induktionspanna själv.

Ett värmesystem med en induktionspanna, förutom själva värmaren, innehåller:

• cirkulationspump;
• membrantank;
• värmare, och ibland golvvärme;
• säkerhetsgrupp;
• fjärrstyrning.

Pannan monteras vertikalt. Avståndet till närmaste föremål ska vara minst 0,3 m på sidorna och 0,8 m under och ovanför. Den startas endast när systemet är fyllt och kontrollerat för luftfickor. Det är också nödvändigt att jorda både pannan och systemkomponenterna: styrenhet, pump och andra delar.

Alternativ #2 – uppvärmning med elkonvektorer

Visuellt sett är en konvektor samma typ av element som är placerad under fönstret eller på väggen. Men inuti finns värmeelement. Konstruktionen tillåter kall luft att komma in från botten. Inuti värms den upp och kommer ut genom den övre gallret.

Användaren ställer själv in temperaturläget. Termostater inbyggda i konvektorn övervakar temperaturen och stänger av enheten när den når det inställda värdet. Fördelen med uppvärmning med konvektorer är frånvaron av ett system med komplicerade rördragningar och 'bonusar' som frysning eller läckage.

Det finns modeller av konvektorer med skyddsklass IP-24. De är avsedda för installation i fuktiga utrymmen. Klass IP-21 passar för rum med normala förhållanden.

Eftersom dessa värmeaggregat inte har några öppna element och den yttre panelen blir knappt varm, är de helt säkra. De arbetar tyst och designen gör att de kan användas utan att påverka inredningen. Konvektorer tillverkas i mobila och stationära versioner, vilket gör det möjligt att skapa bekväma zoner med dem.

Vi har presenterat en ranking av de bästa tillverkarna av elektriska konvektorer för hemuppvärmning och rekommendationer för val i den här artikeln.

Alternativ #3 – uppvärmning av huset med golvvärme

Man kan också värma upp ett privat hus med elnätet med hjälp av golvvärme.

De tillverkas i flera varianter:

1. Kabel, enkel eller dubbel ledare. De läggs vanligtvis i avjämningsmassan, som sedan ackumulerar värme och avger den till omgivningen.
2. I form av värmemattor. I princip är det samma kabel, men placerad på ett glasfibernät. För installation krävs inte avjämningsmassa.

Golvvärmekonstruktionen inkluderar temperatursensorer. Värmeläget upprätthålls automatiskt efter en förinställd temperatur. Rummet värms jämnt.

Information om installation av kabel- och filmvarianten av golvvärme finns detaljerat beskrivet i nästa artikel.

Alternativ #4 – infraröd uppvärmning av rum

Ett behagligt inomhusklimat skapas av långa vågor som avges av en infraröd värmare. Den värmer först upp allt i rummet, och först därefter kommer överskottsvärmen ut i luften. Värmen samlas vid golvet, inte uppe i taket, som med en konvektor. Detta läge är mest fördelaktigt för alla som bor i huset, inklusive växter.

Det finns 3 typer av IR-värmare:

• takmonterade;
• golvstående;
• väggmonterade.

De förra kan bli en del av ett undertak, och om man placerar IR ovanför ett fönster kommer det att blockera kall luft. Strålningsriktningen justeras med hjälp av speciella upphängningar.

Golvmodellerna är mobila. De kan flyttas till vilken plats som helst, tas med ut i naturen. Väggmonterade IR är en del av inredningen. De kan maskeras som paneler, målningar, vägglampor.

De mest bekväma i användning är PLEN eller filmelektrovärmare. De består av remsor av värmebeständig, genomskinlig film med en tjocklek på högst 0,4 mm i olika storlekar. Strålarna placeras mellan plastskikten och kopplas samman med kopparledande skenor.

Verkningsgraden för PLEN-filmvärmare ligger mellan 95 och 98%. Filmen placeras i taket, på golvet under golvbeläggningen och till och med under mattan.

Filmen används ibland som golvvärme utan avjämningsmassa. Den värms upp till i genomsnitt 50°, så den kan inte bränna eller orsaka brand. Till nackdelarna med infraröd värmare hör dess konstanta glöd.

Gas för uppvärmning av huset

Denna uppvärmningsform leder både i popularitet och i kostnad. Särskilt fördelaktig i detta avseende är naturgas, men den finns inte alltid på platser där förortsområden ligger. Om man överväger ett sådant fall, är en bra lösning för gasuppvärmning av ett fritidshus att använda gasbehållare. Detta alternativ är inte det billigaste, men ändå billigare än el.

För installation av värmesystemet behövs en projektplan, efter vars godkännande man väljer panna.

Då beaktar man flera faktorer:

1. Användningsområde. Pannan kan användas enbart för uppvärmning och då passar ett enkretssystem. När man behöver förse med varmvatten väljer man en dubbelkretspanna.
2. Installationsmetod. För ett hus med en yta som inte överstiger 200 m² passar väggmonterat utförande. För större byggnader behövs en golvpanna.
3. Typ av värmeväxlare. Den görs av stål, gjutjärn, koppar. I väggpannor används oftast koppar, i golvpannor gjutjärn, stål. De senare är mer hållbara.
4. Rökavledning. Som regel går den genom en skorsten som skapar naturligt drag.

Om värmesystemet är anslutet till flaskor fyllda med propan-butan, kan man använda samma naturgaspannor efter en liten modifiering. Här behöver man bara byta brännare, som ofta medföljer.

Anslutning av flaskor till pannan sker via en regulator som är dimensionerad för en förbrukning på 1,8 till 2 m³ gas per timme. Vid användning av flera flaskor ansluts de via en gemensam regulator eller en separat för varje enhet.

För att ta ut maximalt med gas ur flaskan måste man köpa en panna med lägre gastryck.

Bästa lösningen är att ansluta flera flaskor. På så sätt kan man byta gasförsörjningskällor mer sällan. Trycket i en sådan gasledning är alltid stabilt och detta är en stor fördel med autonom gasförsörjning.

Lockar alternativet att använda gas som bränsle dig mest? I så fall rekommenderar vi att du läser detaljerad information om autonom gasförsörjning för ett privat hus.

Slutsatser och användbar video om ämnet

Ekonomiskt alternativ för autonom uppvärmning:

Med tillräcklig information om olika sätt att värma ett fritidshus kan man välja det mest lämpliga alternativet. Dessutom är en kombination av olika typer tillåten i samma byggnad. En bra lösning är en flerbränslepanna som gör det möjligt att utnyttja tillgängliga bränslen på mest effektivt sätt.

Väljer du ett lämpligt uppvärmningsalternativ baserat på den mest tillgängliga bränsletypen i din region? Kanske du har frågor efter att ha läst vår artikel? Eller vill du komplettera materialet med användbar information? Ställ frågor, skriv dina tips och synpunkter – din åsikt är viktig för oss.