Ovanjordiska och underjordiska gasledningar: särskilda egenskaper vid konstruktion och förläggning

Bränsletillförseln till användaren sker genom att en gasdistributionssystem byggs – ett komplex av sammankopplade objekt och kommunikationer. Delar av systemet är ovan- och underjordiska gasledningar, genom vilka bränslet når användningspunkterna – till bostadshus och företag.

Valet av var rören ska läggas beror på ett antal kriterier som analyseras redan under projekteringsfasen. Till privata bostadshus kan gas komma på olika sätt: genom att lägga rör i marken eller ovan jord. Låt oss titta på båda metoderna och detaljerna kring valet av dem.

Allmänna regler för anläggning av rörledning

Gasledningar är rörledningar, stöd- och skyddsdelar, extra utrustning. De används för att transportera 'blå bränsle' från källan eller GRS till förbrukningsplatsen.

Beroende på installationsplats delas gaskommunikationer in i två stora kategorier:

• ovanjordiska – som går ovan jordytan på ett visst avstånd, installerade på speciella stöd, placerade i höljen och fodral;
• underjordiska – placerade i marken, i speciellt grävda diken.

I modernt byggande används båda metoderna för att lägga rör.

Platser där gasledningar installeras räknas som särskilt farliga zoner, därför sätts särskilda skyltar eller begränsare upp längs hela ledningen.

Skyltar för markering målas i olika färger. De kan vara vita med blå eller röd kant, helt blå, men den 'signalfärgen' för all gasutrustning är gul.

Vad valet av kommunikationer beror på

En särskild kommitté ansvarar för projektet med den nya gasledningen, som bestämmer ledningens sträckning, installationsmetod och platser för byggande av GRS.

Vid val av läggningsmetod beaktas följande kriterier:

• befolkningstätheten i området där gasledningen planeras dras;
• förekomsten av redan dragna underjordiska kommunikationer i området;
• jordart, typ och skick på beläggningar;
• konsumentens egenskaper – industriell eller hushålls-;
• möjligheter av olika slag av resurser – naturliga, tekniska, materiella, personella.

Föredraget är nedgrävd läggning, som minskar risken för oavsiktlig skada på rören och ger en stabil temperatur. Denna typ används oftare när gas ska ledas till bostadsområden eller fristående byggnader.

På industrianläggningar läggs ledningarna ovan jord – på särskilt uppställda stöd, längs väggar. Inne i byggnader följs också öppen läggning.

I sällsynta fall är det tillåtet att dölja gasledningar under ett betonggolv – i laboratorier, restauranger eller serviceinrättningar. Av säkerhetsskäl förses gasledningen med korrosionsskydd, gjuts in i cementbruk, och vid utgångar placeras den i pålitliga skyddshylsor som garanterar stabilitet.

Egenskaper hos gasledningars konstruktion

När gasledningens syfte är klart blir det lättare att välja sätt att bygga den eller installationsmaterial. Om du till exempel behöver ansluta en fristående villa till ledningen, analyserar man först terrängens relief, tar jordprover, beräknar avstånd och den kortaste vägen samt letar efter sätt att spara resurser.

Låt oss mer detaljerat granska de tekniska och juridiska sidorna av dessa typer av gasledningar – underjordiska och ovanjordiska.

Alternativ #1 – underjordisk gasledning

Vid läggning av underjordiska ledningar är det viktigt att i förväg räkna ut alla detaljer: ledningens längd, dikets djup, rörmaterialets typ.

Enligt installationsreglerna är djupet för en underjordisk gasledning 0,8 m – det räknas inte från dikets botten utan avståndet till rörets eller skyddshylsans översta punkt.

Om området är öde, utan vägar och byggnader, är ett djup minskat till 0,6 m tillåtet.

Tvärtom måste dikena grävas djupare om följande faktorer finns på platsen:

• komplexa jord- och klimatförhållanden;
• ökad dynamisk belastning;
• grundvatten.

Dynamiska belastningar är typiska för städer och industrizoner – det är kraftiga temperaturväxlingar, närvaro av motorvägar, spårvagns- och järnvägsspår.

Om en väg går genom ett koloniområde, grävs diket för gasledningen som passerar under den djupare. I vissa fall används en annan typ av ledning – ovanjordisk.

Om underjordiska gasledningar korsar andra ledningar, måste vissa avstånd hållas mellan dem:

• 0,1 m eller mer – till dag- eller dräneringsavlopp;
• 0,2 m eller mer vertikalt – till stuprör, avlopps- eller värmeledningar;
• 0,5 m eller mer – till telefon-, nät- eller elkabel.

Det sista avståndet kan minskas om båda ledningarna – gas och el – är inneslutna i skyddande höljen.

Tillförlitliga höljen för att förstärka skyddet används också om gasledningar under mark korsar järnvägsspår eller motorvägar. Ändarna på höljena tätas – de packas med förhandsbeklädda linnefibrer som sedan försluts med bitumen.

Inte långt från korsningsplatsen, på ett avstånd av högst 1 km, grävs grunda brunnar och i dem installeras avstängningsventiler. Ringledningar kräver två avstängningsanordningar, medan ändledningar bara behöver en, placerad på bränsletillförselsidan.

Det är möjligt att lägga rör under mark (under vatten) även under svårare förhållanden, vid korsning av vattenhinder – kanaler, floder, bäckar. Man väljer raka sträckor med stabil, fast fåra, lugnt flöde, fasta sluttande stränder som inte eroderas av vatten. För rören används förstärkt isolering.

För att spara resurser och öka arbetstakten är det tillåtet att lägga 2 eller fler gasledningar i samma schakt. De placeras på samma nivå eller i trappsteg för att säkerställa snabb åtkomst och reparation. Avståndet mellan rör med upp till 30 cm diameter är minst 0,4 m.

I vissa fall måste en lutning följas, till exempel om icke-torkad gas förs in i en byggnad. Vid installation av rör i frostpåverkad jord installeras kondensatuppsamlare, och då ska lutningen leda mot dem.

För att förhindra att rörledningen hänger ner, vilket orsakar rörböjningar och deformation av skarvar, förhindrar man marksättning i schaktet. För detta läggs en tät fyllning av hårda bergarter på botten, följt av ett lager sand.

Montering:

Att gräva schakt är inte den enda metoden för att lägga en underjordisk gasledning. Det finns även en schaktfri metod – horisontell borrning.

Den minskar installationskostnaderna med 25–30 % och har följande fördelar:

• minskar tiden avsevärt;
• bevarar befintliga ledningar och vägbeläggningar;
• skyddar miljön, inklusive planteringar.

Kort om borrprocessen: en pilotbrunn skapas, utvidgas till angivna parametrar, väggarna betongas, och polymerrör för gasledningen dras igenom.

Men i alla fall är underjordiska rörledningar dyrare än markförlagda, och kräver ökade resurskostnader vid reparation. För nedgrävda ledningar är det svårare att hitta nödställda sektioner, därför ställs högre krav på montering och skydd av rör.

Reglerna för gasledningsdrift finns i «Regler för teknisk drift och krav på arbetssäkerhet inom gassektorn i Ryssland».

Alternativ #2 – ovanjordisk gasledning

Markförlagda gasledningar installeras där det inte finns förutsättningar för underjordisk läggning eller där det anses olämpligt. Vid projektering och anläggning av industrinätverk baseras man på kraven i SNiP 2.09.03-85 och SNiP II-89-80.

För montering av rör används stöd, pelare, bankar och ställningar av obrännbart material. Installation kan även utföras på byggnadsväggar, men inte alla. Till exempel för produktionslokaler i kategori B, G, D kan gasledningar med högst 0,6 MPa dras, medan för barninstitutioner, skolor och sjukhus får ledningar med vilket tryck som helst inte användas.

Metallstöden som rören vilar på måste skyddas maximalt mot korrosion, mekaniska skador och atmosfärisk påverkan – fukt och temperaturskillnader.

Längs väggarna på bostadshus och offentliga byggnader dras endast markförlagda gasledningar med lågt tryck – högst 0,3 MPa. Gasledningar får inte heller dras om väggarna på byggnader i kategori A, B är klädda med metallpaneler eller polymerisolering.

Gasledningar med högt tryck dras längs väggarna på produktionsanläggningar i brandriskkategori B, G, D. Rören monteras över fönster- och dörröppningar; om byggnaden är flervånings, över fönstren på översta våningen.

Under balkonger och fönster på bostads- och offentliga byggnader får inga löstagbara kopplingar placeras – om två rör måste sammanfogas används svetsning.

Kraven på höjd för markförlagda gasledningar anges i SNiP II-89-80. Avståndet från markytan till rörets eller skyddshylsans undersida är 0,35 m om konstruktionen är monterad på låga stöd. För rörgrupper med bredd över 1,5 m ökas höjden till 0,5 m.

Om rören är placerade på höga stöd gäller följande normer:

• i gångzoner – 2,2 m;
• vid korsning med motorvägar – 5 m;
• vid korsning med spårvagnsspår – 7,1 m;
• vid korsning med trådbussledningar – 7,3 m.

Höjden vid korsning med interna järnvägsspår regleras av GOST 9238.

För tillverkning av rör för markförlagd användning används speciella stålsorter, väggtjocklek minst 2 mm. Polyetenrörsmaterial används inte för markförlagda gasledningar.

Vid anläggning av kombinerade ledningar vid platser där underjordiska ledningar går ut, installeras styva höljen – förutom på sträckor där risk för skada är utesluten.

För ledningar som levererar otorkad gas föreskrivs en lutning mot kondensatuppsamlare på minst 3 %.

Avståndet till luftledningar samt gemensam förläggning med elkablar regleras av PUE.

Valet av avstånd mellan fasta stöd följer kraven i SNiP 2.04.12-86. Om rördiametern är upp till 30 cm är det maximala avståndet 100 m. Med ökande diameter ökar även avståndet – det beräknas med en formel.

Slutsatser och användbar video om ämnet

Modern metod – schaktfri förläggning och reparation:

Hur du snabbt gräver ett dike:

Mer om schaktmetoden för rörläggning:

För att säkerställa en oavbruten gasförsörjning till konsumenten är det viktigt att välja rätt metod för installation av gasledningen och utföra arbetet enligt normkraven. För ett privat hushåll är det fördelaktigt att använda underjordisk rörläggning, vilket garanterar maximalt skydd mot oavsiktlig skada och obehörigt ingrepp.

Om du har en egen åsikt i denna fråga, eller kan komplettera vårt material med värdefull information, vänligen lämna dina kommentarer i blocket nedan. Där kan du också ställa frågor till våra experter eller delta i diskussionen om materialet.