Vilka rör är bäst för en brunn: översikt och jämförelse av alla typer av lämpliga rör

När du planerar en oberoende vattenförsörjning för hemmet måste du studera tekniken och nyanserna för att skapa en brunn. En av nyckelpunkterna vid anläggandet av en autonom vattenledning är valet av foderrör.

Brunnsstammen utför mångsidiga uppgifter och bestämmer till stor del hållbarheten och driftsäkerheten för det autonoma vattenförsörjningssystemet. Håll med om att efter att ha investerat mycket pengar och ansträngning i att anlägga en brunn, vill du minst av allt behöva åtgärda problem som beror på dålig vattenkvalitet.

Därför måste du på planeringsstadiet med fullt ansvar närma dig valet av foderrör. Vi berättar vilka rör som är bäst för brunnen, vilket material och typ av anslutning av stammens segment som föredras att använda i olika situationer. De kunskaper du får kommer att skydda dig från att köpa en olämplig produkt.

Krav på brunnsstammen

Anläggandet av en individuell dricksvattenkälla är en kostsam och arbetskrävande process. Genom att investera pengar i borrning av en brunn, räknar varje ägare av en tomt eller ett privat hus med att få ett långvarigt resultat.

Livslängden, brunnens tryck och kvaliteten på det utvunna vattnet beror till stor del på egenskaperna hos rören som används för att skapa foderröret.

Vid borrning i jordmassan bildas en kanal där pumputrustningen senare placeras. För att säkerställa isoleringen av den vertikala stammen från jordskorpan sänks foderrör ner i brunnen. Mellanrummet mellan jorden och kanalens väggar fylls med betong eller en blandning av grus och sand.

Vattenlyftledningen löser ett antal viktiga uppgifter:

• skyddar schaktväggarna från att rasa in i brunnsutrymmet;
• säkerställer brunnens integritet vid tryck och markrörelser;
• förhindrar förorening – att orenat avlopps- och grundvatten (ytvatten) tränger in i stammen;
• förhindrar igenslamning av brunnen.

Vid borrning i ett rör är foderröret samtidigt även ett produktionsrör – det samlar upp vatten från den vattenförande horisonten, som pumpen transporterar uppåt.

Som regel borras en brunn på en tomt, om den är avsedd enbart för bevattning och andra hushållsbehov, med en enda rörsträng. För dricksvattenförsörjning består brunnsschaktet av två rör: ett foderrör och ett filterbärande rör.

Därför ställs höga krav på kvalitet och material hos de använda rören:

• hög hållfasthet och motståndskraft mot deformation under hela livslängden (cirka 20 år);
• fullständig täthet hos väggar och anslutningar;
• okänslighet för korrosion och negativ påverkan av kemiskt aktiva ämnen;
• miljövänlighet – materialet får inte påverka det utvunna vattnets sammansättning;
• rakhet hos produktionssträngen.

För standardanvändning är en avvikelse i längd på foderröret på upp till 0,7 mm per löpmeter tillåten.

Tröskel för avvikelse i jämnhet för kanal med hög precision: 0,5 mm – för rördiameter i intervallet 108–146 mm, 0,3 mm – för rör med diameter 33,5–89 mm. Uppgifterna är beräknade per 1 löpmeter.

Parametrar för val av foderrör

Det finns ingen enskild rätt standard för borrning. Metoden för anläggning av brunn bestäms individuellt.

Man tar hänsyn till många faktorer: jordart, grundvattennivå och akviferernas läge, parametrar för pumputrustning, vattenkvalitet, borrdiameter och borrdjup.

Brunnsprojektering är bäst att överlåta till ett specialiserat företag. Medarbetarna jämför alla parametrar, föreslår en optimal konstruktion, beräknar brunnens kapacitet med hänsyn till statisk och dynamisk vattennivå (+)

Varje borrföretag kommer att föreslå sin egen version av projektgenomförandet och rekommendera, enligt deras åsikt, den optimala rörtypen. Det slutgiltiga beslutet om val av foderrör fattas av beställaren.

Den utförande organisationen först och främst försvarar sina egna intressen, därför är deras beslut inte alltid objektivt. Vissa entreprenörer är specialiserade på en enda typ av brunnssystem och försöker 'påtvinga' en variant som är fördelaktig för dem.

Det enda rätta beslutet är att i förväg bestämma vilket rör du ska välja och använda för brunnen, genom att väga alla argument 'för' och 'emot', och först därefter – kontakta företaget för framtagning och implementering av projektet.

När du fattar beslutet bör du beakta de viktigaste parametrarna för val av vattenrör:

1. Material. Denna parameter bestämmer budgeten för installationsarbeten, bärförmåga mot formationslaster, underhållsbarhet och brunnens livslängd.
2. Metod för sammanfogning av kolonnelement. Valet av metod beror på rörledningens material, borrdjup och diametern på foderröret. I alla fall måste anslutningen vara helt tät, annars försämras vattenkvaliteten med tiden och pumpen och brunnen som helhet går sönder.
3. Rördiameter. Storleksberäkningen görs med hänsyn till maximal möjlig vattenförbrukning per dygn.

Ju större diameter på tilloppsröret, desto högre kapacitet har brunnen.

Specialister rekommenderar att använda rör med diameter 110 mm eller mer. Denna storlek är optimal för normal kapacitet hos en djup brunn och underlättar valet av dränkbar pump

Typer av material och deras egenskaper

Brunnsrör tillverkas av metall, asbestcement eller plast. Mycket sällan används träprodukter vid vattenuttag – de är helt ekologiska, men trots skyddsbehandling är de känsliga för markfukt och benägna att deformeras.

Typ #1 — metallens styrka och hållbarhet

Metalliska tilloppsrör finns i två varianter:

• gjutjärns;
• stålrör, som kan vara emaljerade, galvaniserade eller tillverkade av rostfritt stål.

Mycket sällan används gjutjärnsalternativ för foderrör. Bland metalliska motsvarigheter är dessa rör mest prisvärda, men materialet är mycket skört och tungt.

Många företag vägrar att arbeta med gjutjärn på grund av installationssvårigheter. Dessutom är det omöjligt att garantera rörets hållbarhet och täthet – vid markrörelser kan metallen spricka.

Stål är ett traditionellt material som har använts i decennier för foderrörskolonnen. Stål uppfyller nästan 100 % av kraven för brunnsrör.

Produkter av järnmetall klarar provningen i brunnar av olika djup oavsett jordtyp.

Standardväggtjocklek är 5–6 mm, livslängd cirka 50 år. Hållbarheten bestäms av korrosionshastigheten för stålet – 0,1 mm per år.

Argument för rör av valsstål:

• konstruktionens styvhet – materialet är lika bra för små brunnar (50 m) och för djupborrning (upp till 300 m);
• exakt axiell centrering av monteringen och tillförlitliga kopplingar mellan rör;
• materialets stabilitet – vid kontakt med vatten avger stålet inga skadliga ämnen;
• underhållsmöjlighet – tack vare mekanisk styrka och vibrationsmotstånd i den installerade foderrörskolonnen är rengöring av brunnskanalen, samt vidareborrning vid igenslamning eller blockering, möjlig.

Den största nackdelen med stålrörsledningen är den höga materialkostnaden. Tillverkare av billigare alternativ, som prisar sina produkter, åberopar ytterligare en nackdel med stål – rostbildning.

Det finns en uppfattning att föroreningar försämrar vattenkvaliteten och ökar järnhalten. Men vattenanalyser från brunnar visar att detta är en myt.

Rost är inte lösligt i vatten. Partiklar av oxiderad metall kan till och med ett hushållsfilter fånga upp. En möjlig olägenhet på grund av rost är skada på pumputrustning som är avsedd för rent vatten.

Valsade stålprodukter med korrosionsskydd är dyrare än vanliga stålrör, men materialens tekniska och driftsmässiga egenskaper ifrågasätter om det är värt att betala extra.

Emaljerade rör. Beläggningen förhindrar korrosion, men den är mycket skör och det är svårt att undvika skador vid foderrörsinstallation. Platser med emaljflisor och mikrosprickor är punkter där rost uppstår.

Under förstörelseprocessen på det skadade området kan genomgående korrosion uppstå, eftersom tunnare metall används vid tillverkning av emaljerade rör.

Emaljerade rörledningar uppfyller alla sanitära och hygieniska normer och förändrar inte vattnets smak. Nackdelen med materialet är att det inte går att rengöra ledningen fullständigt på grund av emaljens sprödhet.

Galvaniserad rörledning. Vid regelbunden kontakt med vatten bildas zinkoxid på rörväggarna – ett ämne som är farligt för hälsan. Användning av galvanisering är endast tillåten vid konstruktion av en teknisk brunn.

Standardtjockleken på ett galvaniserat rör är 2-2,5 mm – detta är inte alltid tillräckligt för att säkerställa konstruktionens styvhet. En sådan ledning är utsatt för deformationer på grund av markrörelser.

Rostfritt stål. Materialet har alla fördelar med stålprodukter och en ännu högre kostnad. Rostfritt stål kännetecknas av korrosionsbeständighet, vilket påverkar dess livslängd positivt.

Är det värt att köpa rostfritt stål om livslängden för en högavkastande brunn är densamma som livslängden för ett stålrör? Man måste utgå från ekonomiska möjligheter och brunnens ändamål.

Installation av en metallledning är ekonomiskt motiverad vid anläggning av en djup artesisk brunn avsedd för regelbunden användning.

«Ytliga» sandkanaler för säsongsanvändning är lämpliga att göra av mer tillgängliga material.

Typ #2 — asbestcementets korrosionsbeständighet

Rör av asbestcement, som använts vid vattenavledning i över 70 år, har också klarat tidens test.

Materialet har vissa positiva egenskaper:

• asbestcement är helt korrosionsbeständigt;
• materialets neutrala sammansättning – komponenterna reagerar inte kemiskt;
• obegränsad livslängd – mer än 60-70 år;
• låg kostnad.

Trots betydande fördelar används asbestcementelement idag sällan vid utveckling av en «vattenkälla».

Den största nackdelen med asbestcement är sprödhet. För att förstärka väggarna görs rören tjockare, vilket ökar vikten och tvingar att gräva en brunn med större diameter.

Till de negativa sidorna av asbestcement kan man räkna:

1. Installationssvårigheter. Installation av den ömtåliga ledningen kräver hög kompetens hos utförarna. Arbetet utförs med lyftutrustning.
2. Avsaknad av gänga. Sektionerna av ledningen sammanfogas skarva mot skarva – att uppnå full täthet vid fästpunkterna utan gänga är problematiskt.
3. Tveksam säkerhet. Det finns en teori att asbestfibrerna innehåller krysotil – en källa till cancerframkallande ämnen som är skadliga för hälsan. I praktiken har detta dock inte bevisats.
4. Försvårad rengöring. Betong är ett poröst material där smuts samlas i mikrosprickorna. För att utföra en kvalitativ rengöring av väggarna i foderröret måste brunnen tömmas helt.

Efter installation av asbestcementfoderröret är efterföljande borrningsarbeten i brunnen uteslutna.

Materialets tekniska egenskaper tillåter inte användning av asbestcementrör för en ”sand”-källa. Sådant foder är lämpligt för artesiska brunnar med ett djup på högst 100 m

Typ #3 — slitstark och prisvärd plast

Relativt nyligen har marknaden för foderprodukter utökats med plaströr. Modern teknik utgör en värdig konkurrens till traditionella stålrör.

Jämförande fördelar med polymerkomponenter:

• immunitet mot vatten – även vid konstant kontakt med fuktig miljö bildas ingen korrosion på plasten;
• bevarar sin struktur under lång tid och bryts inte ner;
• påverkar inte sammansättningen av dricksvattnet;
• materialet provocerar inte utveckling av sjukdomsframkallande mikroorganismer;
• enkel installation och transport tack vare låg vikt;
• det finns möjlighet att använda gängad anslutning för montering av kolonnen, vilket ger absolut täthet i fogarna;
• ekonomi – en brunn med plaströr blir avsevärt billigare än ett metall- eller asbestcementfoder.

Beräknad livslängd för vattenledningen av polymer – cirka 50 år. Denna teori baseras på materialets korrosionsinerthet.

Den största nackdelen med plast är låg hållfasthet. Därför får polymerrör endast installeras i enrörsbrunnar som inte överstiger 50 m djup, eller i tvårörsbrunnar som inre foder.

Ett ytterligare argument mot användning av plastkomponenter är känsligheten för temperaturväxlingar och mekanisk påverkan. Plastfodret tål inte markrörelser och deformeras vid kraftig frost.

Polymera vattenintagsrör tillverkas av olika typer av råmaterial: icke-plastificerad polyvinylklorid (PVC-U), frosttålig polypropen (PP) och högdensitetspolyeten (HDPE).

Valet av matningsrör för brunnspump görs baserat på polymerernas tekniska egenskaper.

De mest hållbara är UPVC-rör – elasticitetsmodulen är 3000 MPa. En produkt med diametern 12,5 cm vid nedgrävning i marken på 30 m tål en belastning på 5 ton eller mer. Infodring av brunnen med en UPVC-kolonn kan utföras på nästan alla jordtyper.

Svagheten hos element av oplasticerad PVC är känslighet för frost. Detta problem löses genom att installera en värmekabel i brunnen.

God frostbeständighet har polymera MPP- och HDPE-rör. Men deras densitet är ofta otillräcklig för användning som en självständig infodringskolonn. Oftast används sådan plast som ett driftstub vid dubbelkolonnskonstruktion av brunnen.

Plastdelarna i ledningen kopplas på olika sätt. För anslutning av PP-rör används specialsvetsning. Vid skapande av ledning av andra polymerer används muff- eller gängmetoden.

Typ #4 — kombinerad rörledning

I syfte att minska korrosionsprocesser och förbättra kvaliteten på det levererade vattnet erbjuder vissa borrföretag att infodra brunnen enligt tekniken »rör i rör«.

I en stålledning sätts en plastkanal av livsmedelsgodkänd polymer HDPE.

Fördelar med den kombinerade metoden:

1. Skydd mot föroreningar. Plaströret fungerar som en slags barriär mellan vattnet och stålväggarna i infodringen – mindre rost, som är farlig för pumpinstallationen, kommer in i ledningen.
2. Reparerbarhet. Vid skada på det drivande polymerröret kan det ersättas med ett nytt, medan infodringskolonnens integritet bevaras;
3. Möjlighet till senare fördjupning av brunnen. Vid behov dras plast»hylsan« ut, hålet borras upp och polymerledningen installeras tillbaka med stöd mot en ny horisont.

Tekniken »rör i rör« gör det möjligt att sköta brunnen på ett kvalitativt sätt – regelbundet utföra rengöring och i tid byta filtret.

Som regel går plastdrivröret genom kalksten och fördjupas i vattenförande horisonter. På så sätt kommer stål inte i kontakt med det levererade dricksvattnet. Nackdelen med den »dubbla« ledningen är en ökning av projektkostnaden.

Vilket monteringsalternativ för kolonnen är bäst?

En sammanställning av kraven på infodringsrör och anslutningstekniker för brunnskolumnens segment visas i GOST 632-80. Standarden tillåter användning av olika monteringsmetoder.

Baserat på anslutningsmetoden väljs lämplig rörtyp, så denna fråga måste lösas redan vid designstadiet av brunnen.

Nr 1 — fast kontakt mellan rör för svetsning

Svetsning ger den styvaste förbindelsen av metallrör. Dess främsta fördel ifrågasätts idag av företrädare för flera borrföretag.

Argument mot användning av svetsning:

• risk för otillräcklig täthet i svetsfogen;
• möjlighet till avvikelse av röret i vertikal axel, vilket försvårar montering av kolonnen i borrhålet;
• otillräckligt korrosionsskydd av fogen.

Men vid hög professionalism hos svetsaren uppstår inte dessa defekter. De flesta byggnadskonstruktioner (broar, fackverk, oljeledningar) är uppförda i stål och är som regel svetsade.

En annan fråga är att ett kvalitetsarbete kräver svetsutrustning och engagemang av en kvalificerad el-svetsare. Dessa åtgärder ökar kostnaderna för utfört arbete, minskar vinsten och konkurrenskraften för den utförande organisationen.

I svetselektroder används en skyddande beläggning som ger legering av svetsfogen. Detta ökar metallens styrka och förbättrar korrosionsbeständigheten hos skarven.

Nr 2 — vattenlyftskanaler med gänga

Vid fodring av borrhål med metallrullar använder 90% av borrföretagen gängförband, med hänvisning till GOST-standarder. Det låter ganska övertygande, men organisationernas chefer förtiger ofta att standarderna är aktuella för rör med diameter från 146 mm och väggtjocklek minst 6 mm.

Användning av gängteknik förkortar avsevärt livslängden för foderröret.

I ett rör med tjocklek 4,5 mm når gängstorleken inte alltid 1,2-1,5 mm. Med kännedom om korrosionshastigheten (0,1 mm/år) kan man anta att röret efter 12-15 år har rostat bort vid skarven.

Användning av gängförband på plastledningar har inte sådana beklagliga konsekvenser, tvärtom anses det vara mest pålitligt.

Flera alternativ för sammanfogning av polymerrör finns:

1. Nippel. Gängan skärs på insidan av plaströren. Två element sammanfogas via en nippel med utvändig gänga. Schaktets diameter ökar inte.
2. Muff. I båda ändarna av röret finns utvändig gänga. Sammanfogning sker med hjälp av en påläggsmuff som ökar genomgångsdiametern.
3. Muff med gänga. Segment med gänga på yttre och inre yta används – sammanfogning sker utan extra element.

Vid muffkoppling är en liten diameterökning vid skarvarna tillåten.

Muffmetoden utan gänga används inte i borrhål – det är omöjligt att kontrollera processen att sätta rör i rör. Dessutom ger förbandet inte den nödvändiga tätheten i kolonnen och ger med tiden sättningar.

Tryckledning eller icke-tryckledning?

Det enda rätta alternativet är att använda tryckrör. Endast sådana produkter klarar av dubbelsidigt tryck. Utifrån påverkas kolonnens väggar av jordens flytkraft, och inifrån av vattentrycket.

Att installera en tryckledning skyddar vattenföringssystemet från förtida haveri. När du väljer ett tryckrör jämförs dess arbetstryck med brunnens förväntade flöde.

Videogenomgångarna nedan hjälper dig att bestämma det mest optimala alternativet för brunnsfodring.

Slutsatser och användbar video om ämnet

Jämförelse av gängans kvalitet på NPVC-rör:

Översikt över stålrör med svets- och gängförbindning:

Kontroll av hållfasthetsegenskaper för metall- och plaströr:

Av allt ovanstående kan du dra slutsatsen: för ett hus med åretruntboende, där brunnen är den enda permanenta källan till dricksvatten, är det viktigt att säkerställa stabilitet och tillförlitlighet hos vattentryckssystemet.

Det optimala alternativet är en tvårörskolonn av stål och plast. Polymeret passar för en grund schakt vid anläggning av en 'säsongsbrunn'.

Letar du efter ett lämpligt röralternativ för att anlägga en brunn? Eller har du redan bestämt dig? Lämna gärna kommentarer till artikeln och ställ dina frågor. Formuläret för feedback finns nedan.