Hur man borrar en brunn själv: metoder för budgetvänlig egenborrning

Du har bestämt dig för att bygga en brunn på din egen tomt för att förse huset och familjen med tillräckligt med rent vatten? Men du blev chockad över summan som borrningen skulle kosta? Håll med om att detta företag, även om det är ganska kostsamt, är extremt nödvändigt.

Den höga kostnaden får en naturligtvis att söka efter alternativ till borrningstjänster. Vi berättar hur du borrar en brunn själv. Vi hjälper dig att förstå detaljerna med att genomföra och anlägga vattenkällan – detta är en fullt genomförbar uppgift för den som inte är rädd för hårt arbete.

I artikeln behandlas olika sätt att bygga en brunn. Genom att bekanta dig med dem kommer du att förstå om du kan utföra alla nödvändiga operationer. För bättre förståelse av informationen är artikeln försedd med steg-för-steg-bilder och videor som visar processen för borrning och tillverkning av borrverktyg i hemmiljö.

Typer av vattenintagsbrunnar och jordarter

Innan borrarbetet påbörjas bör du studera jordens sammansättning på tomten för att åtminstone få en uppfattning om din framtida brunn.

Beroende på vattenförande lagrets egenskaper skiljer man på tre typer av brunnar:

• abessinsk brunn;
• filterbrunn;
• artesisk brunn.

En abessinsk brunn (eller nålbrunn) kan anläggas nästan överallt. Den slås ner där det vattenförande lagret ligger relativt nära ytan och är kopplat till sand.

För dess borrning använder man en drivningsteknik som inte lämpar sig för byggande av andra typer av brunnar. Allt arbete kan vanligtvis utföras inom en arbetsdag.

Detta schema gör det möjligt att studera egenskaperna hos olika brunnars konstruktion för att bättre förstå borrningstekniken och välja en lämplig metod (klicka för att förstora)

Men vattenflödet från sådana brunnar är inte stort. För att förse huset och tomten med tillräckligt med vatten kan det ibland vara meningsfullt att göra två sådana brunnar på tomten. Utrustningens kompakta storlek gör det möjligt att utan större problem anlägga en sådan brunn direkt i källaren.

Filterbrunnar, som också kallas "sandbrunnar", anläggs i jordarter där det vattenförande lagret ligger relativt grunt – upp till 35 meter.

Vanligtvis är det sandiga jordar som är lätta att borra. Djupet på ett filterbrunn varierar vanligtvis mellan 20-30 meter.

På detta schema visas tydligt konstruktionen av en filterbrunn. I dess nedre del måste ett filter installeras för att förhindra att sand och slam kommer in i vattnet.

Arbetet tar två till tre dagar under goda förhållanden. Filterbrunnen behöver god underhåll eftersom ständig närvaro av sand- och slampartiklar i vattnet kan orsaka igenslamning eller igensandning.

Den normala livslängden för en sådan brunn kan vara 10-20 år. Livslängden kan vara längre eller kortare beroende på kvaliteten på borrningen och det fortsatta underhållet.

Artesiska brunnar, även kallade kalkstensbrunnar, är de mest pålitliga eftersom akvifären är bunden till berggrunden. Vattnet ryms i många sprickor i berggrunden.

Slamning hotar vanligtvis inte en sådan brunn, och flödet kan nå upp till cirka 100 m³/h. Men djupet som måste borras är oftast mer än rejält – från 20 till 120 meter.

Självklart är det svårare att borra sådana brunnar, och det krävs betydligt mer tid och material. Ett professionellt team kan klara arbetet på 5-10 dagar. Men om du borrar en brunn på tomten själv, kan det ta flera veckor, eller till och med en eller två månader.

Men ansträngningarna är värda det, eftersom artesiska brunnar kan fungera problemfritt i ett halvt sekel eller mer. Dessutom gör flödet i en sådan brunn att den kan försörja inte bara ett hus utan även en liten by. Men för sådana brunnar lämpar sig inte manuella borrmetoder.

Jordars fysikaliska-mekaniska egenskaper har också stor betydelse vid valet av borrmetod.

Under arbetet kan det vara nödvändigt att passera olika lager, till exempel:

• fuktig sand, som kan borras relativt lätt med nästan vilken metod som helst;
• vattenmättad sand, som endast kan tas upp ur borrhålet med hjälp av en skopa;
• Grovkorniga jordarter (grus- och stenavlagringar med sand- och lerfyllnader), som borras med skopa eller cylinder beroende på fyllnadsmaterialet;
• Kvicksand, som består av finkornig sand, övermättad med vatten, kan endast ösas upp med skopa;
• Siltjord, dvs. sand med rikliga lerinslag, plastisk, väl lämpad för borrning med skruv eller kolvcylinder;
• Lera, plastisk jordart, som klarar av borrning med skruv eller cylinder.

Hur kan man veta vilka jordarter som finns under ytan och på vilket djup det vattenförande lagret ligger? Självklart kan man beställa geologiska markundersökningar, men det är inte en kostnadsfri procedur.

Nästan alla väljer en enklare och billigare variant – att fråga grannar som redan har borrat en brunn eller anlagt en brunn. Vattennivån i din framtida vattenkälla kommer att vara ungefär på samma djup.

Borrning av en ny brunn på kort avstånd från en redan befintlig anläggning kanske inte följer exakt samma scenario, men kommer med största sannolikhet att vara mycket likartad.

Enkla metoder för brunnsborrning

Professionella borrentreprenörer har utrustning och verktyg som gör det möjligt att borra en ganska djup brunn på bara ett par dagar. Men en amatörmästare har vanligtvis varken sådana resurser eller färdigheter att arbeta med dem. Det finns dock borrmetoder som inte kräver detta. Oftast används skruvborrning eller slaglinemetoden.

Metod #1 – skruvborrning

Som namnet antyder används en skruv eller en borr vid denna borrmetod. Anordningen består av en stång med ett arbetsverktyg fäst i änden. Vid denna metod används även en mejsel för att krossa stenblock om det behövs. Skruvens konstruktion påminner om en skruv, vars diameter kan vara olika.

Den skruvas bokstavligen ner i marken, och skruvbladen hjälper till att föra bort den borrade jorden från borrhålet.

På schemat visas skruvborrning. Borren fästs på en trefot och roteras för hand, och den tas regelbundet upp för att rensa schaktet från den lösa jorden.

Borrningen utförs på följande sätt:

1. Genom att rotera borrstången görs en vertikal fördjupning i marken.
2. Allteftersom brunnen djupnar lyfts borren med den lösa jorden regelbundet upp till ytan.
3. Allteftersom schaktet förlängs förlängs stången genom att nya delar kopplas till den.
4. För förlängning av stången används en pålitlig gängad anslutning eller klämmor.
5. Brunnens väggar skyddas omedelbart med foderrör.
6. Borren rengörs och arbetet fortsätter.
7. Man borrar tills det vattenförande lagret har nåtts.
8. Det rekommenderas att passera det vattenförande lagret helt och gå ner i det underliggande jordlagret cirka 0,5 m.
9. Borren tas upp ur brunnen.
10. Med hjälp av borrstången sänks ett filter ner i foderrörskolonnen.
11. Foderröret lyfts så att dess nedre kant är ungefär i mitten av vattenförande lagret och inte trycker mot marken.

Därefter kan borrningen i princip anses avslutad. Brunnen ska rensas, en pump sänkas ner, en brunnskappa installeras osv.

Det anses att man med en skruvborr endast kan borra en relativt grund brunn – ungefär 20-30 m djup. Men mycket beror på markförhållandena. För borrning i lösa sandar och grovkorniga avlagringar rekommenderas att använda en rensskopa.

Vid skruvborrning kan man använda en borrigg som håller utrustningen i rätt läge. För att lyfta borren uppåt kan man använda en motor. Om så kallad ”våtborrning” utförs, bör man ordna plats för den våta jord som tas ur brunnen, för sedimentering av vatten etc.

För att underlätta skarvning av foderröret fixeras dess läge med hjälp av speciella klämmor som man kan tillverka själv

När man väljer skruvborrning bör man komma ihåg att närvaro av vatten i borrhålet verkar förstörande på dess väggar.

Ibland kan man stöta på rekommendationer att först borra och sedan sätta foderrören. Vid skruvborrning, liksom vid all annan borrning, är det säkrare att installera foderrören omedelbart allt eftersom man går djupare.

Metod #2 – rotorborming

På tal om rotationsborrningsmetoder (och det är just dem skruvmetoden tillhör) är det värt att nämna borrning med rotor. Denna metod används oftast av borrare för att driva schakt i berg. För att genomföra det använder man en speciell borrigg med rotor.

Borrningen utförs med samma borr, men den roteras inte manuellt utan med en motor. Rotorn överför rörelsemomentet till borrstången, dvs. till den i djupet belägna apparaten.

Marken bryts ned, verktyget tränger ner i berget. För att avlägsna det ger man vatten under tryck i brunnen, vilket spolar bort små stenar, eller så öskar man upp allt med en rensskopa.

Rotorborrning utförs med hjälp av en speciell borrigg. Det är svårt att tillverka sådan utrustning själv, men man kan hyra den.

Rotormetoden lämpar sig inte så bra för egen borrning eftersom utrustningen inte kan tillverkas på ett par timmar ”hemmasnickrat”. Man måste köpa, hyra eller låna en speciell borrigg med motor. Förresten, sådana enheter drivs inte bara med el, det finns även gasgeneratormodeller.

Förutom riggen behövs utrustning för intensiv spolning av brunnen och/eller en kraftfull kompressor för att blåsa ur den. Slutligen krävs färdigheter i att arbeta med sådana anordningar.

Borren ska rotera nästan kontinuerligt, och eventuella problem som att den fastnar i berget ska lösas skickligt och snabbt. För en nybörjare är det oftast enklare att arbeta med en hemgjord borr eller bailer.

Vid så kallad “våt” borrning blir brunnsväggarna blöta, vilket minskar deras styrka, därför bör man omedelbart sänka ner ett foderrör i brunnen.

Roterande borrning har dock en rad obestridliga fördelar – det är den snabbaste borrningsmetoden, och den fungerar vanligtvis i nästan alla jordarter. Men vid denna borrningsmetod, när det nästan ständigt finns vatten i schaktet, är det särskilt viktigt att omedelbart påbörja installationen av foderrörskolonnen för att undvika väggras.

Metod #3 – borrning med lod (slag- och linmetod)

Slaglinemetoden eller borrning med bailer skiljer sig väsentligt från skruv- och roterande borrning, eftersom man i detta fall inte behöver rotera något.

Bailer är en lång och smal rörsektion med en ventil och en vass nedre kant. Borrning med slaglinemetoden utförs enligt följande schema:

1. I marken gör man ett hål med en trädgårdsborr (det gör det lättare att börja).
2. Över detta hål placerar man en trefot med ett block.
3. En lina läggs över blocket, med bailern upphängd i änden.
4. Bailern släpps ner i schaktet från en höjd av cirka 1,5-2 meter ovanför marken.
5. När den träffar marken luckrar bailerns vassa kant upp jorden, som sedan fångas upp av anordningens ventil.
6. Ventilen hindrar jorden från att rinna tillbaka ner i schaktet.
7. Slagen upprepas flera gånger för att samla in så mycket jord som möjligt i bailern.
8. Därefter tas bailern upp ur schaktet och rensas från jord.
9. Operationen upprepas tills ett vattenförande lager nås, varefter det rekommenderas att fortsätta borrningen och gå djupare in i nästa lager.
10. Allt eftersom schaktet fördjupas sänker man ner en foderrörskolonn, som gradvis förlängs.

För att göra det lättare att dra upp bailern fylld med tung jord kopplas linan till en vinsch med elmotor. Vattenspolning används vanligtvis inte vid slaglinemetoden för brunnsborrning.

Den rekommenderas endast i vissa fall, till exempel för att påskynda passage av kvicksand. Detta ger tillräckligt hög styrka på brunnsväggarna, dvs bättre borrning.

För effektivare borrning hängs bailern i en trefot, och den jordfyllda anordningen tas upp ur schaktet med hjälp av en vinsch och motor.

Avsaknaden av vatten i borrhålets botten gör det också möjligt att ganska exakt diagnostisera när man når ett vattenförande lager. Vid “våt” borrning har oerfarna hantverkare ibland passerat det och fortsatt att fördjupa brunnen helt i onödan.

Slaglinjeborrning gör det möjligt att skapa så kallade filterlösa brunnar. För detta tvättas en hålighet ut under foderröret i sanden, som fungerar som sedimenteringsbassäng för vatten. Därefter lyfts foderrörskolonan något.

Vid denna borrmetod använder man inte bara en skopa utan även en så kallad slagcylinder. Det är ett smalt rör med en vass underkant, avsett för att luckra upp och ta bort jord.

Till skillnad från skopan är slagcylindern inte utrustad med en ventil, eftersom detta verktyg är effektivt vid passage av viskösa plastiska jordarter, främst lerjordar.

Den fallande cylindern fylls av sammanhängande jord (lerjord, sandig lerjord), som hålls kvar inuti naturligt. I cylinderns väggar görs långa smala slitsar, genom vilka den rensas från jord, till exempel med en bit armeringsjärn eller liknande.

Vid slaglinjeborrning kan man effektivt använda både skopa och cylinder, och arbeta med dem vid passage av olika jordlager. Slaglinjeborrning – är en enkel, gammal och ganska pålitlig metod. Den anses dock med rätta vara ganska arbetskrävande och tar mycket tid.

Att själv borra en djup brunn med skopa kan ta flera veckor eller till och med ett par månader. Men på detta sätt kan man skapa en brunn av ansenligt djup – över 40 meter. Vissa källor hävdar att en skopa klarar även 100 meter djupa brunnar.

Om möjligt kan man kombinera olika borrmetoder för att påskynda arbetet och öka effektiviteten. Till exempel kan man använda en skruvborr för att passera ett lerlager, medan kvicklera bäst passeras med en skopa.

Sedan kan man återgå till att använda borren. Kombinerad borrning kräver dock fler verktyg, vilket inte alltid är möjligt.

Metod #4 – borrning av nålbrunn

På en tomt med en vattenförande grundvattenzon nära ytan kan man få vatten bara några timmar efter arbetets start.

För borrning av en abessinsk brunn krävs:

1. Borrera ett långt hål i marken med diametern 5-8 cm för att nå kvickleran.
2. Sätt i ett smalt foderrör i hålet, med en vass spets och ett filter fäst vid den nedre änden.
3. Driv in röret i marken tills det når den vattenförande zonen.
4. Förläng röret vid behov.

Den inledande borrningen utförs med en speciell lång och smal skruvborr, vars längd successivt ökas. När vatten dyker upp i röret kan borrningen anses vara klar. Eftersom abessinska brunnar är grunda använder man vanligtvis inte dränkbara pumpar utan ytpumpar.

Vid borrning av en abessinsk brunn använder man först en smal skruvborr för att passera den hårda marken och nå kvickleran.

Man sänker inte ner en slang i en sådan brunn; dess funktion utförs av själva smala röret. Pumpen monteras direkt på den övre delen av den abessinska brunnen.

Foderröret, som samtidigt är schaktets stam, förlängs med segment på 1–3 meter, och gängförbanden tätas noggrant med hjälp av lindning och silikonfogmassa. De kompakta måtten gör att en sådan brunn kan anordnas även i källaren till ett privat hus, för att inte uppta plats på tomten.

Abessinsk brunn kallas även för nålbrunn, eftersom konstruktionen av foderröret med filterspets verkligen påminner om en nål. Gängförbanden på ett sådant rör bör tätas noggrant.

För att göra filtret till en nålbrunn görs en rad hål med en diameter på cirka 10 mm i rörets nedre del. Den perforerade delen täcks utanpå med ett lager av speciellt metallnät av galonväv. Ett sådant filter förhindrar pålitligt att fint sand kommer in i brunnen.

När du tar reda på hur du själv borrar en abessinsk brunn eller nålbrunn, bör du ägna noggrann uppmärksamhet åt metoden att driva ner kolonnen av smala foderrör. Denna operation kan utföras med hjälp av en stång eller ett lod. Som stång används en lång metallstav, som successivt förlängs eftersom den sänks ned tillsammans med foderröret.

Stavens slag under arbetet träffar spetsen. Samtidigt utsätts rörförbanden för ytterligare belastning och kan deformeras. Ibland, vid kraftiga slag, kan muffförbandet helt enkelt brista under nedslagningen, vilket är oacceptabelt. Lodet – är en vikt med ett hål.

På den övre änden av foderröret sätts en speciell huvuddel, som man slår på för att driva ner röret till önskat djup. Vid denna metod fördelas belastningen jämnare, men förbandens integritet är ändå hotad. Därför bör man endast använda högkvalitativa material för borrning av abessinsk brunn.

I detta fall är endast gängförband lämpligt, som är koaxialt med rörets centrum. En sådan gänga kan endast göras korrekt på en svarvmaskin. Ett avbrutet rör kommer att orsaka många problem för hantverkaren, eftersom en fastkilad bit av kolonnen i marken är praktiskt taget omöjlig att dra upp.

Arbetet måste påbörjas på nytt, och kostnaderna kommer att öka märkbart. Men om man inte lyckas borra en abessinsk brunn av någon anledning, kan nästan alla material återanvändas.

Tillverkning av borrverktyg

Som tidigare nämnts kan borrverktygen tillverkas själv, lånas från vänner, eller köpas som industriella produkter.

Ibland kan en borrigg hyras. Men syftet med egen borrning är vanligtvis att minimera kostnaderna. Det enklaste sättet att borra billigt – är att göra verktyg av enkla material.

Diagrammet visar konstruktionen av olika borrverktyg. Med hjälp av en mejsel kan särskilt hård jord lossas, och sedan tas den upp med en borr, en skopa eller en annan anordning.

Alternativ #1 – spiralborr och skedborr

Manuell borrning kan utföras med spiralborr eller skedborr. För att tillverka spiralmodellen tar man en tjock, spetsig stång och svetsar fast knivar på den. Knivarna kan göras av en stålskiva som kapats på mitten. Skivans kant slipas vass, och sedan svetsas knivarna fast vid basen på ett avstånd av cirka 200 mm från dess kant.

En handgjord skruvborr för spiralborrning kan ha olika konstruktioner. Dess nödvändiga delar – knivar med vassa kanter och en mejsel monterad i botten.

Knivarna måste placeras i en vinkel mot horisontalplanet. En vinkel på cirka 20 grader anses optimal. Båda knivarna placeras mitt emot varandra. Naturligtvis får borrdiametern inte överstiga foderrörets diameter. Vanligtvis passar en skiva på cirka 100 mm i diameter. Knivarna på den färdiga borren bör vara vassvässade, detta underlättar och påskyndar borrningen.

En annan variant av spiralborr kan göras av en stång och en remsa av verktygsstål. Remsans bredd kan variera mellan 100-150 mm.

Stålet ska värmas upp och rullas till en spiral, härdas och sedan svetsas fast vid basen. Avståndet mellan spiralvarven ska vara lika med bredden på remsan som den görs av. Spiralens kant slipas noggrant. Det är värt att notera att det inte är lätt att göra en sådan borr hemma.

En spiralskruv för borrning kan göras av ett rör och en stålremsa, men det är inte alltid lätt att rulla bandet till en spiral, svetsa och härda verktyget hemma.

För tillverkning av en skedborr behövs en metallcylinder. Vid hemmatillverkning är det enklast att använda ett rör med lämplig diameter, till exempel ett stålrör på 108 mm.

Produktens längd bör vara cirka 70 cm, med en längre anordning blir det svårt att arbeta. På detta hölje bör man göra en lång och smal skåra, vertikal eller spiralformad.

En hemmagjord skedborr görs enklast av en bit rör med lämplig diameter. Den nedre kanten viks och slipas, och längs höljet görs ett hål för rengöring av borren.

I den nedre delen av höljet monteras två skedformade knivar, vars skäreggar slipas. Resultatet är att jorden bryts sönder av både borrens horisontella och vertikala kanter.

Den lösa jorden kommer in i borrens hålighet. Sedan tas den upp och rengörs genom skåran. Förutom knivarna svetsas en borr fast i borrens nedre del längs axeln. Hålets diameter som görs med en sådan borr blir något större än själva anordningen.

Alternativ #2 – bailer och provtagningsrör

För att göra en bailer är det enklast att ta ett metallrör med lämplig diameter. Rörets väggtjocklek kan vara upp till 10 mm, och längden är vanligen 2-3 meter. Det gör verktyget tillräckligt tungt för att effektivt luckra upp jorden vid nedslagen.

På nedre delen av bailern fäster man en sko med ett klaffventil. Ventilen ser ut som en rund platta som tätt sluter rörets nedre ände och trycks ner av en ganska kraftig fjäder.

En alltför hård fjäder behövs dock inte, annars kan inte jorden komma in i bailern. När du drar upp bailern trycks ventilen ner inte bara av fjädern utan också av den insamlade jorden inuti.

Netterkanten på bailern slipas invändigt. Ibland svetsar man på vassa bitar av armeringsjärn eller trekantiga metallbitar vid kanten.

Upptill gör man ett skyddsnät av tjock tråd och svetsar fast ett handtag som metallvajern fästs i. På liknande sätt tillverkar man provkoppen, men här behövs ingen ventil, och i höljet ska du göra en slits för rengöring av anordningen.

Några användbara tips

När brunnen är klar bör du vara uppmärksam på några viktiga detaljer. Till exempel, för att hålla vattnet i brunnen fräscht måste du säkerställa tillförsel av frisk luft till foderröret.

För detta görs flera ventilationshål. Övre delen av brunnen bör inte muradas igen, den täcks med en lucka så att du vid behov kan ta upp pumpen, inspektera röret osv.

Efter avslutat arbete är det viktigt att skicka in analys av vatten från brunnen för att kontrollera förekomsten av olika föroreningar. Eventuella problem med vattenkvaliteten löses vanligtvis genom att välja lämpliga filter.

Du bör inte ta vattenprover direkt efter borrningen, utan vänta en stund så att föroreningarna från borrningen hinner försvinna.

Slutsatser och användbar video om ämnet

Video #1. Översikt över olika hemmagjorda borrverktyg – borrar, sänkborrar och andra redskap:

Video #2. Demonstration av slaglinemetoden:

Video #3. Processen för att skapa en abessinsk brunn:

Att borra en brunn är ingen enkel uppgift som vem som helst klarar av. Ändå har många hantverkare klarat av det och försett sitt hem med ett autonomt vattenförsörjningssystem. Målmedvetenhet och rätt åtgärder leder oftast till önskat resultat.

Har du stött på otydligheter när du läst artikeln? Har du lust att ställa frågor om ämnet? Skriv gärna en kommentar i blocket som finns under texten.