Borrhål för vatten med egna händer: regler för anläggning + analys av 4 populära borrmetoder

Att förse tomten med vatten är den första uppgiften för dess ägare. Ju mer storslagna planer du har för att förbättra din tomt, desto mer akut kommer avsaknaden av vattenförsörjning att kännas. Vatten behövs för byggarbeten, för trädgården du planerar att anlägga, och för dina egna dagliga behov.

Om du gör en vattenbrunn med egna händer, kommer drömmen om vattenförsörjning inte bara att förverkligas, utan också ge rejäl besparing. Vi berättar vilket sätt som är bäst för borrning och vilket verktyg som behövs för gör-det-själv-entusiaster. Med våra råd kan du utan större problem anlägga din egen vattenkälla på tomten.

Huvudtyper av vattenbrunnar

Det finns flera verkliga sätt att få fram livgivande vatten, som vi ska berätta om. Det finns flera tekniker som du kan använda för att själv utvinna vatten på din lantgårdstomt.

Du måste välja lämpligt alternativ själv, eftersom det beror på terrängens landskap samt på den tekniska utrustningen, ekonomin och de färdigheter du har. Låt oss titta på de grundläggande brunnskonstruktionerna.

Det är svårt att föredra en enda konstruktion: var och en har sina fördelar och nackdelar, så valet beror på terrängens landskap och på tomtägarens möjligheter.

Rörformad abessinsk brunn

Om det finns en källa på din tomt, är anläggning av en brunn ett utmärkt alternativ för vattenutvinning. Schaktet av denna konstruktion kommer att fungera som en vätskeackumulator. Om källan är tillräckligt aktiv kommer upp till 2 kubikmeter vatten alltid att finnas till ditt förfogande.

Abessinsk brunn – är i princip samma sak som en brunn, men smal och lång. Tack vare att dess längd kan vara cirka 8-12 meter, når inte föroreningar från markytan vattnet som fyller den.

Abessinsk brunn kallas ofta för nålbrunn, eftersom röret som slås ner i marken när man skapar denna konstruktion verkligen liknar en nål.

Följande video introducerar tekniken för att slå ner och installera en nålbrunn, även kallad abessinsk brunn:

Sandbrunn (filterbrunn)

Denna konstruktion försänks 15-30 meter med valfri metod: skruvborrning, slaglinborrning eller kärnborrning. Brunnsväggarna formas med ett rör med en diameter på i genomsnitt 100 – 180 mm.

Den försänkta änden av brunnsschaktet är utrustad med ett filter. Som filter används ett nät av rostfritt stål, som svetsas eller löds fast på den första rördelen innan den sänks ner i grov sand med inslag av grus.

Så här kan man schematiskt föreställa sig konstruktionen av en sandbrunn, där nummer 1 är foderröret, nummer 2 – statisk vattennivå, och nummer 3 – nätfiltret.

En sådan konstruktion kan tillgodose vattenbehovet för ett mindre lantställe med två vattenuttagspunkter. Om anläggningen används säsongsvis håller den ungefär i fem år. Vid kontinuerlig användning kan man räkna med 15 års vattenförsörjning.

Om brunnen ändå siltas igen kan man försöka spola ren den. Om återställningsåtgärderna inte ger önskad effekt måste man borra en ny brunn. Den placeras bredvid den tidigare.

Artesisk brunn utan filter

Denna konstruktion behöver inget filter. En sådan brunn kan nå djup på 100 meter eller mer. Vattnet som utvinns med en sådan konstruktion finns i sprickor i kalksten. Vätskan som samlats där genom kondensation kan vara både kristallklar och mineraliserad.

En lätt mineralisering är acceptabel för dagligt bruk. Om det utvunna vattnet till sin sammansättning räknas som mineralvatten får det inte användas för hushållsändamål.

Schema över artesisk brunn: 1 – konduktor, 2- statisk vattennivå, 3- mellankolonn, 4- produktionskolonn med perforering

Det är svårt att i förväg bestämma djupet på den brunn som måste borras för att hitta vatten. Man kan bara få en ungefärlig uppfattning genom att prata med grannarna på tomten och fråga dem vilka parametrar liknande konstruktioner har på deras områden.

Jordlagren är ojämnt fördelade, så den information man får kan ändå inte anses vara exakt för den egna tomten. Av denna anledning köper man foderrör med hänsyn till justering av de erhållna uppgifterna.

Hur är en typisk brunn konstruerad?

Om man inte fokuserar på detaljerna är kärnan i en vattenbrunn för ett hus på landet enkel: en lång smal vertikal schakt som når grundvattennivån. Väggarna förstärks med foderrör. Brunnar skiljer sig åt i bredd, djup och extra utrustning som ökar deras prestanda och tillförlitlighet.

Förutom foderrör utrustas brunnar med utrustning för att lyfta och distribuera vatten. För att välja rätt pump och lagringstank måste man känna till brunnens egenskaper, varav de viktigaste är djup och flöde.

Flöde (debit) är ett mått på brunnens kapacitet: den maximala volymen vatten per tidsenhet. Det mäts i kubikmeter eller liter per timme eller dygn.

Funktioner hos foderrör

Foderrör är brunnens huvudelement. Fodringen görs med enskilda sektioner som löds, svetsas eller skruvas ihop. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt deras lika diameter: hela konstruktionen måste bilda en rak, jämn kolonn.

Om foderrören har utvändig gänga, kopplas sektionerna ihop med muffar, vilket ökar borrdiametern.

Foderrör behövs för att:

• förhindra att schaktet rasar under borrning;
• förhindra att borrhålet förorenas under drift;
• förhindra att övre akvifärer tränger in i konstruktionen.

Foderrör av stållegeringar och polymerer (PVC, UPVC, HDPE) används ofta. Gjutjärns- och föråldrade asbestcementrör används mer sällan. Utrymmet mellan röret och marken runt brunnsmynningen fylls med betong om brunnen borrats i lösa jordar eller om akvifären ligger på stort djup.

Först efter detta arbete installeras all annan utrustning. Ibland kan en lätt 'utpressning' av röret uppstå vid drift. Detta är en naturlig process som inte kräver några extra åtgärder.

Mest populära är metall- och plastfoderrör med gänga. Bilden visar installation av ett blått plastfoderrör.

Inre rör med filter

I brunnsschaktet, utfört enligt dubbel fodring, sänks ett filterrör. Genom dess perforerade första länk kommer filtrerat vatten att strömma in i fodringen och sedan pumpas upp till ytan.

När röret är installerat på rätt djup, är det lämpligt att säkra mynningen. För detta ändamål används en klämma som förhindrar att röret sjunker spontant.

Konstruktion av brunnshuvud

Den övre delen av foderröret är utrustad med ett brunnshuvud. Grundkonstruktionen för denna enhet är densamma för alla typer av brunnshuvuden. Den består av en fläns, ett lock och en gummiring.

Olika typer av brunnshuvuden skiljer sig åt i materialet de är tillverkade av och extra funktioner.

Brunnshuvuden tillverkas av gjutjärn och plast. Det är en tät anordning. Den används för att fästa pumpkabeln och dra ut vattenledningsröret.

På grund av det låga trycket som skapas av brunnshuvudet i rören ökar vatteninflödet och därmed brunnens kapacitet.

Kassun, adapter, packer

För att hög luftfuktighet inte ska påverka driften av brunnsrelaterad utrustning, tillhandahålls en speciell tank – en kassun. Den tillverkas antingen av metall eller plast.

Metallkassuner, till skillnad från plastkassuner, kan repareras och är bättre anpassade till klimat med stora temperaturväxlingar. Dessutom kan en metallprodukt monteras själv från delar som säljs separat. Men plastmodeller är billigare och rostar inte.

De som vill installera en kassun för brunnen på egen hand finner detaljerade instruktioner för dess konstruktion på vår webbplats.

För att hermetiskt ansluta det markbaserade vattenledningsnätet till brunnen behövs en brunnsadapter. Denna enhet placeras vanligtvis där all utrustning som behöver skyddas mot vatten är samlad. Oftast är det ett teknikrum. En del av adaptern ansluts till foderröret, och den andra delen skruvas fast i pumpslangen.

Metallkassun är en dyr sak: priset når upp till 4 000 kr, därför kan du köpa den i delar och montera själv, vilket gör köpet billigare.

Ibland uppstår ett behov av att avgränsa en lokal sektion av en djup artesisk brunn, där till exempel reparationsarbeten ska utföras. För detta ändamål använder man packers – brunnstätningar.

De nämnda delarna ingår i brunnens konstruktion och har stor inverkan på dess funktion.

Fyra borrmetoder

Du kan borra en vattenbrunn själv på olika sätt, för vilka man använder både ren muskelkraft och tekniska hjälpmedel.

Låt oss titta på de mest populära borrningsmetoderna:

• skruvborrning;
• roterande;
• kärnborrning;
• vajerborrning.

Dessa tekniker skiljer sig åt i sätten att bryta berg vid byggandet av brunnen och i metoderna för att föra upp jord från brunnshålet till ytan. För att driva schakt med olika borrmetoder används utrustning av olika slag, vilket påverkar kostnad och kvalitet på den färdiga konstruktionen.

Metod #1 – manuell borrning

För manuell borrning, utförd med skruv-, vajer- eller kombinerad teknik, behövs följande mekanismer och material:

• borr;
• vinsch;
• borrtorn;
• borrstänger;
• foderrör.

Om brunnen som ska byggas är tillräckligt djup, kommer du att behöva ett borrtorn. Med denna konstruktion sänker du ner borren med borrstänger och lyfter upp den igen.

Om brunnen är grund kan du klara dig utan torn. I så fall utförs arbetet med borren manuellt.

Smala rör som sammanfogas med gängor eller speciella nycklar kan fungera som borrstänger. Borrinstrumentet ska under monteringen fästas på den nedersta stången.

Borrverktyg för manuell borrning: a,b – skedborrar; c – skruvborr; d-e – borrmejslar; f – sandskopa

Skärhuvudena på borren bryter jordens struktur. De tillverkas av kraftigt 3 mm stål. Skarven på huvuden måste slipas med tanke på att borren kommer att rotera medurs och bryta jorden genom en roterande framåtgående rörelse.

Först väljer du en plats för borrning. Gör en fördjupning i marken på cirka två spadtag. På så sätt gräver du en styrning för borren. Ovanför den markerade ingångspunkten för borren måste du sätta upp ett torn.

Tornets höjd ska motsvara borrstångens längd: den ska vara något högre än denna längd. Bara då kan du enkelt dra ut stången efter avslutat arbete.

Startan av arbetet kommer inte att verka svår för dig. De första varven på borren går ganska lätt ner i jorden. En ensam arbetare klarar av denna uppgift. Men när borren går djupare ner i marken blir det tyngre och långsammare för varje varv.

I detta skede av arbetet går det inte utan en medhjälpare. Om borren blir svår att lyfta upp till ytan, ska den vridas moturs och försöket upprepas.

Manuell borrning av vattenbrunnar som en industriell metod användes fortfarande relativt nyligen. Och även nu är det möjligt på platser där det är svårt att transportera borrutrustning.

När borrens fortsatta nedträngning möter betydande motstånd kan det uppstå risk för utrustningsskador. Därför bör man försöka mjuka upp jorden genom att använda vatten för detta ändamål.

Arbetet fortsätter, borren går neråt, men man får inte glömma att varje halvmeters framsteg måste verktyget rensas från jord, och för att göra det måste det lyftas upp till ytan. När verktyget är helt nedgrävt i marken upp till handtaget, måste det förlängas med nästa stång.

Hela borrprocessen tar mycket tid, varav största delen går åt till att lyfta upp borren till ytan och rengöra den från jord. Därför bör man använda varje cykel så effektivt som möjligt och försöka få upp så mycket jord som möjligt.

När du borrar en brunn för hand kan du utföra arbetet på egen hand bara i början, sedan kommer du definitivt att behöva en medhjälpare.

Om lagren som verktyget passerar har hög löshet finns det risk för ras i brunnsschaktet vid det mest olämpliga tillfället. För att undvika detta bör man använda foderrör som förhindrar att schaktets väggar rasar.

Men här har jorden som kommer upp till ytan förändrats: borren har nått det vattenförande lagret. Det är inte långt kvar. Bakom det vattenförande lagret bör finnas ett vattentätt lager. Borren måste sänkas ner till det vattentäta lagret för att maximalt mycket vatten ska kunna rinna in i brunnen. Maxdjupet som uppnås med manuell borrning är mellan 10 och 20 meter. Det är oftast på detta djup som det första vattenförande lagret finns.

Först kommer smutsigt vatten upp till ytan, som pumpas bort med en handpump eller en dränkbar pump. För att rensa brunnen räcker det att ta bort bara några hinkar smuts. Men om det rena vattnet inte snabbt ersätter det smutsiga, bör man borra ytterligare en eller två meter.

Precis som allt annat arbete kan manuell borrning moderniseras genom att använda en hydraulpump och en elektrisk borrmaskin. Du kan utföra sådant arbete även utan medhjälpare. Hela borrprocessen kan ses i denna video.

Metod #2 – budgetskruvborrning

Det anses att just skruvborrning, inte rotorborrning, är den enklaste och mest ekonomiskt tillgängliga varianten för att anlägga en vattenbrunn. Just användningen av skruvmetoden är inbyggd i de flesta moderna kompakta borriggar.

Skruvborrning kan utföras med en sådan mobil rigg, som enkelt kan transporteras till sin användningsplats.

Skruven är den välkända Arkimedes skruv. De som någon gång har sett fiskare borra ett hål för isfiske förstår vad det handlar om. På samma sätt skapas en grund brunn, upp till 10 meter. Under arbetet används varken borrslam eller vatten, som annars används för att spola verktyget.

Om du vänder dig till en specialiserad organisation kommer de troligen att använda utrustning för skruvborrning, som är lätt att transportera och allmänt använd.

Det speciella med denna typ av arbete är att det inte kan utföras på alla jordarter. Med skruven kan man inte passera bergarter eller kvicklera, men på torra och mjuka sedimentära jordarter har denna metod visat sig utmärkt. Vid detta arbete bör man ägna uppmärksamhet åt att skydda schaktet från förorenat vatten från markytan.

Metod #3 – rotationsborrning (för bergarter)

Om ett borrhål måste göras i berggrund, används rotationsborrning. Metoden bygger på en speciell borrledning som liknar en uppochnervänd tunn glas med en rullbit som krossar berget på den nedre kanten.

Genom borrledningens hålighet går de ledningar som används vid borrning. Det hydrauliska aggregatet lägger last på borrkronan som slår sig fram i berget. Lasten kompletteras av borrstängernas vikt.

Vid rotationsborrning av brunnar krossas berget med en sådan här borrkrona, som kan övervinna även stora hinder på sin väg.

Jordmassorna från brunnen spolas ut med hjälp av borrslam som matas in i röret på ett av två möjliga sätt:

• Direkt spolning. Borrslammet pumpas in i röret med hjälp av en pump, och strömmar sedan ut genom ringrummet tillsammans med bergmassorna.
• Omvänd spolning. Borrslammet rinner in i röret genom självflöde, och från ringrummet pumpas det tillsammans med bergmassorna ut av en pump.

Man anser att omvänd spolning är effektivare än direkt spolning: med den uppnås ett större flöde från brunnen genom en bättre exponering av akvifären. Men för att utföra denna spolningsmetod krävs dyr utrustning, vilket ökar arbetskostnaderna. Direkt spolning blir billigare än omvänd spolning.

Metod #4 – vajerborrning

Om du vill få en brunn som håller i upp till 50 år, och du har tillräckligt med tid, styrka och nerver för att genomföra planen, välj då slagborrning med lina. Arbetet kommer att ta lång tid. Du kommer långsamt men säkert att ta dig fram till det eftersträvade målet.

Denna linborrningskonstruktion består av en ställning, en lans och en slagkropp som är tillverkad av ett tjockväggigt rör och ansvarar för själva borrprocessen.

Processen bygger på användning av ett specifikt borrverktyg – en lans. Det är en bit tjockväggigt rör med längden 1 till 2 m med en kulförsedd eller lamellförsedd ventil längst ner. I den övre delen av röret skär man ett “fönster” för att ta ut jorden, och toppen förses med en ögla för linan.

Lansen, som är bunden till en lina som löper över en block, kastas fritt ned i hålet. När den faller ner luckrar den upp jorden och fångar upp den med ventilen. Processen upprepas flera gånger innan lansen tas upp. Lansen som tagits upp ur brunnen töms på jord: man vänder den och skakar ut jorden genom öppningen.

Denna metod för att borra schaktet anses vara mycket arbetskrävande men effektiv. Dessutom kan vattenmättade sand och lösa sedimentära bergarter endast utvinnas ur borrhålet med slag- och linmetoden. Vid bailsning används ingen borrvätska, vilket gör att man inte kan förväxla det med grundvatten som dyker upp i borrhålet.

På grund av den höga arbetsintensiteten överstiger denna metod priset för rotationsborrning. Dessutom, om målet är att gå längre än den första akvifären, måste man ta kostnader för att isolera schaktet från de ovanliggande akvifärerna.

För detta används extra foderrör. Utöver ökad materialåtgång ökar också arbetsvolymen som utförs av specialister. Därför blir en sådan konstruktion inte billig.

Mer information om hur man borrar en vattenbrunn utan utrustning kan du få genom att läsa vår artikel.

Slutsatser och användbar video om ämnet

Videon visar tydligt processen för manuell borrning av en brunn med installation av fodring och filter i foderröret:

Varje typ av vattenbrunn har sina fördelar och nackdelar.

Nu när du har fått en uppfattning om vilka typer av brunnar, deras konstruktion och byggmetoder, blir det lättare för dig att välja en konstruktion baserat på dina tomtens egenskaper och dina egna ekonomiska möjligheter.

Om du har borrat en brunn med egna händer, berätta för oss hur svår eller enkel processen var att utföra. Skriv gärna kommentarer i blocket nedan. Ställ frågor, dela dina intryck, lägg upp bilder relaterade till artikelns ämne.