Borrrör på sommarstugan själv: översikt över tekniker och verktyg för handborrning

En brunn på tomten löser många problem. Den förser med vatten för bevattning, skötsel av fordon och område. Det är osannolikt att det egenhändigt framtagna vattnet är lämpligt för dricksändamål, men det duger gott för hygienrutiner.

Sanningen är att borrning av ett schakt inte är alltför billigt. En annan sak är om du själv anlägger en brunn på sommarstugan. Då kan du skaffa dig en egen vattenkälla med minimala ekonomiska förluster. Håller du med?

I vår artikel beskrivs borrtekniker som är tillgängliga för gör-det-själv-borrare i detalj. Borrverktyg och regler för val av dem beroende på markens fysikaliska och mekaniska egenskaper beskrivs utförligt. Våra rekommendationer kommer att vara till effektiv hjälp vid anläggandet av en vattenuttagsschakt.

Kort förenklad kurs i hydrogeologi

Grundvatten skiljer sig avsevärt från ytvatten. De rinner inte som forsande bäckar och floder, de samlas inte i sjöar om de inte träffar på en karstgrotta i jordskorpan.

Om det överallt under våra fötter fanns livliga strömmar, skulle städer och samhällen rasa efter marken som inte har en stabil berggrund under sig.

Grundvatten utvinns ur porer, sprickor, hålrum i bergarternas struktur

Vattnets förekomst i bergarter

Grundvatten ryms i porer, hålrum och sprickor som bildats i bergarter under olika geologiska processer. Vi kommer inte att gå in på processernas uppkomst och verkningssätt i denna artikel.

Vi noterar bara att markens fysikaliska och mekaniska egenskaper, samt vattnets hydrauliska och hydrogeologiska särdrag, beror på hur marken bildats.

Grundvatten har en viss rörelse inom det bärande lagret – ett avlagringsskikt med likvärdiga egenskaper och struktur. Precis som ytvatten påverkas de av gravitationen, vilket orsakar flöde till lägre liggande lager eller längs sluttningen mot lägre områden.

Om grundvatten har möjlighet att samlas men inga vägar för avlastning, ökar trycket. Vatten kan på grund av fysiska egenskaper inte komprimeras. Inom ett slutet utrymme tvingar trycket vätskan att söka en naturlig utväg. Tack vare detta fenomen kommer källor upp till ytan och gejsrar sprutar.

Grundvatten pumpas ur porer i sand av olika storlek och packning, ur sprucken kalksten, mer sällan sandsten

Jordarter, porer, håligheter och sprickor som innehåller vatten kallas vattenförande eller akviferer. Den konstruktion som skapas för vattenuttag måste fördjupas just i dem. Bland akvifererna finns typer som fritt kan släppa igenom vatten och typer som bara kan hålla kvar vatten.

I en geologisk profil växlar akviferer vanligtvis med vattentäta lager. Det är lerjordar vars struktur liknar välkänd lera, de innehåller inte vatten och släpper inte igenom det.

Vatten kan finnas i små linser och sprickor som bildats i lerig silt och fast sandig morän. Men oftast absorberas det bara av leravlagringar, vilket ändrar deras konsistens.

Till vattentäta lager hör även berg- och halvbergarter i ostört tillstånd, dvs. utan sprickor. Om deras kropp är genomkorsad av sprickor av olika storlek, och dessutom fyllda med vatten, övergår berg- och halvbergarter till kategorin vattenförande.

Ju större volym tomrum i bergarten, desto större vattenrikedom kommer akviferen att ha. Men denna egenskap kan bara erhållas vid borrning av en brunn eller från en organisation som utfört borrningar i närheten.

Klassificering av grundvatten

Naturen av bildningen av vattenförande jordarter ligger till grund för klassificeringen efter fysikaliska-mekaniska egenskaper.

Enligt detta indelas användbart grundvatten förenklat i:

• Vatten i sedimentära avlagringar. Finns i porer i sand av olika storlek, i hålrum i grus-, sten- och krossstensavlagringar. De innehålls av klastiska jordarter vars partiklar inte är bundna till varandra. Dessa bergarter har utmärkta filtreringsegenskaper: vatten kan röra sig fritt i och genom dem i den riktning som är lämplig.
• Vatten i berggrund. Finns i sprickor i berg, halvberg och vissa sedimentära cementerade jordarter. Den vanligaste förekommande representanten är kalksten. Vatten kan spridas längs sprickor i fast lera, märgel, sandsten etc., men dessa alternativ är inte lämpliga för utvinning.

Berggrundens filtreringsegenskaper beror på sprickighetsgraden. I orört tillstånd är deras partiklar bundna med kristallina eller konsoliderade bindningar, vilket inte tillåter vatten att flöda inom lagret, sippra ut eller tränga in utifrån.

Vatten i berggrunden bildas genom kondensation. Det ackumuleras under århundraden utan yttre tillförsel. I ett begränsat utrymme blir det naturligtvis trångt, vilket gör att statisk nivå vid öppning av ett sådant lager vanligtvis ligger ovanför djupet. Ibland kan sådana brunnar till och med artesera.

Sedimentära jordlager ligger i relativt horisontella skikt, inom vilka fysikaliska och mekaniska egenskaper och struktur är lika eller har små avvikelser. Vattentäta jordarter växlar vanligtvis med vattenmättade.

Sedimentära avlagringar får regelbunden tillförsel från atmosfäriskt vatten. Det penetrerar genom enkel infiltration genom ovanliggande lager. Sedimentära akviferer kan också mättas horisontellt, till exempel genom att få vatten via samma infiltration från närliggande vattendrag.

Bergens filtreringsegenskaper och bildningssätt är nära kopplade till vattnets hydrauliska egenskaper som finns i dem.

Enligt denna egenskap delas grundvattnet in i följande kategorier:

• Icke-artesiska (fria). Detta är vatten som ligger i sedimentära bergarter, i de första genomsläppliga lagren under markytan. De får fritt tillförsel och dräneras på samma sätt till vattendrag eller underliggande lager, därför har de noll tryck.
• Tryckbaserade eller artesiska. Det är uppenbart att dessa i huvudsak är vatten från berggrunden. Men vissa brunnar som öppnar sedimentära akviferer räknas också hit. Till exempel, om platsen ligger i en sänka mellan två kullar, kommer vatten som öppnas av borrningen att sträva efter att nå medelnivån i lagret och artesera.

Om en akvifer i sedimentära bergarter ligger mellan vattentäta lager av samma ursprung, kan de ha ett svagt tryck. Ett tydligt exempel: vattenmättad sand som är 'omsluten' ovanifrån och underifrån av lager av silt. Vid öppning kan den statiska nivån en tid ligga något ovanför lagrets övre gräns.

Grundvatten i sedimentära bergarter är sällan trycksatta eftersom de nästan alltid har möjlighet att dräneras. Undantaget är brunnar borrade i sänkor mellan kullar. I sådana källor kommer vattnet att sträva efter att nå den allmänna grundvattenytan i det vattenmättade lagret enligt principen om kommunicerande kärl.

I folkmun kallas sådant vatten mellanlagervatten, bland hydrogeologer svagt trycksatt. I praktiken förekommer sådana situationer extremt sällan. Eftersom vatten som är bundet till sedimentära jordarter nästan alltid har en möjlighet att avlastas.

Denna möjlighet kan finnas 1–10 km eller mer från borrhålet, men tack vare den finns inget tryck i akvifären. Det innebär att det inte heller kan vara fråga om något tryck.

Borbarhetskategori som argument

Förutom de nämnda klassificeringsskillnaderna finns det ytterligare en mycket viktig egenskap som hantverkare som vill borra en vattenbrunn på sin egen tomt måste känna till. Det är borrbarhetskategorin, som avsevärt begränsar möjligheterna för manuell borrning.

Borrbarhetskategorin bestäms återigen av bergarternas fysikaliska och mekaniska egenskaper samt deras ursprungsspecifikation. Enligt dessa kriterier delas jordarterna in i:

• Lösa. Grov- och finkorniga sedimentära bergarter som inte behåller formen vid bearbetning: sand av alla densitets- och kornstorlekar, grus-, sten- och rullstensavlagringar. De bryts lätt men är inte alltid lätta att avlägsna från brunnen.
• Plastiska. Leriga sedimentära jordarter som behåller formen vid schaktning: detta är familjen av moränleror, leror och sandiga leror. De är svårare att bryta än den föregående typen, men avlägsnas tack vare sin egen 'klibbighet' utan större problem.
• Hårda. Hit räknas berg- och halvbergarter. Den högsta borrbarhetskategorin, vilket bekräftar svårigheten och arbetsintensiteten vid brytning. Bergarten är svår att bryta och svår att lyfta från botten.

Sedimentära avlagringar representeras av lösa och plastiska varianter. Man kan klara av borrningen på egen hand. Det är inte nödvändigt att anlita maskiner eller tillverka extremt komplexa borrverktyg.

Tabell med klassificering av bergarter efter borrbarhet med skruvborrverktyg. Skruven hör till de redskap som har högst brytningshastighet, men i de flesta fall måste man efter genombrott rengöra brunnsbotten med en bailer (+)

Tabell med borrbarhetskategorier för bergarter med slag- och linmetod. Borrhastigheten är lägst, men endast med slag- och linmetoden kan man ta sig genom lösa sand-, grus- och rullstensavlagringar, avlägsna vattenmättade jordarter från brunnen och rengöra botten (+)

Till berggrunden räknas i huvudsak berg- och halvbergarter. För en amatörborrare är detta i praktiken ett ouppnåeligt alternativ.

Utan borriggar är det alltför svårt att utveckla, och utan specialiserat brytningsverktyg, mejseln, är det helt omöjligt. Hårda och halvhårda leror borras lättare än 'berg', men vatten pumpas inte ur dem.

För vattenuttag anordnas brunnar med vattenintagsdelen nedgrävd i sand eller kalksten. För den som vill borra en brunn själv är “sand”-alternativet möjligt (+)

Observera att dricksvatten utvinns både från sedimentära avlagringar och från berggrund. Men den variant som är knuten till «sediment» är oftast endast teknisk på grund av jordarnas förmåga att släppa igenom alla vätskor, inklusive avlopp, oljor som spills på marken, petroleumprodukter m.m.

I vilket fall som helst måste vatten som pumpats från en privat källa tas till SES för analys för att få ett motiverat utlåtande om det är dricksvatten eller tekniskt vatten.

Val av plats för brunn på sommarstugan

Innan du gör en brunn för vattenuttag på sommarstugan måste du göra egna hydrogeologiska undersökningar. Det låter stort, men det handlar om en enkel enkät bland grannar som har en egen vattenkälla.

Vad du behöver ta reda på under enkäten:

• Djupet till vattenytan i befintliga uttagspunkter. Du kan få reda på detta från ägare av både borrbrunnar och grävda brunnar.
• Stabiliteten hos den statiska nivån. Har den en tendens att sjunka betydligt under torra sommarperioder och vinter?
• Geologiska förhållanden. Mer specifikt, vilka bergarter påträffades vid grävning av brunn eller borrning? Fanns det stenblock?

Sommarstugor ligger oftast i platt terräng, där de geologiska elementen ligger praktiskt taget horisontellt. Små avvikelser kommer endast att bero på skillnader i absoluta höjder mellan den befintliga källan och borrpunkten.

Använd helst inga folkliga metoder för att leta efter tecken på vatten på tomten. Prat om myrors känslighet och hänsyn till klimatet är rent ut sagt löjliga, de påverkar inte grundvattnets läge på något sätt. Man borde ha tagit hänsyn till klimatet redan när man valde tomten.

Det är absolut värt att bestämma den kortaste vägen från källan till huset eller bastun. Och glöm inte att överväga möjligheten att montera ett torn för att underlätta hela arbetsprocessen. För att bestämma den bästa tiden för borrning hjälper nästa artikel.

Hyrning av mobil borrigg

Den enklaste och minst arbetskrävande metoden att anlägga en brunn på sin egen sommarstuga är att hyra en mobil borrigg. Med den kan du på ett par dagar borra och utrusta en egen vattenuttagsanläggning på tomten.

Anläggningen går utan ansträngning genom sedimentära jordlager och kan vid önskemål från hantverkaren öppna berggrunden, men denna metod är inte billig.

För att borra en vattentäkt behövs borrverktyg. För att ta bort lösa bergarter behövs en skopa, lerjordar är lättare att lyfta med ett skruvborr, ett provtagningsrör eller en kärnborr. Om det är nödvändigt att krossa stenblock eller berggrund måste man ha mejsel.

Som ett mer prisvärt alternativ duger en hopfällbar handborr. Den består av en skruv med handtag för rotationsrörelse vid starten och en uppsättning stänger för att förlänga borrkolonnen. Med 'handborren' borrar man lugnt brunnar på 10-25 m. Det går även djupare om hälsan och antalet stänger tillåter.

I brist på en borrigg eller fabrikstillverkad utrustning tar man till metoder som användes inom professionell borrning för inte så länge sedan. Det handlar om slag-rotations- och slag-linborrning för hand.

På grund av den geologiska profilens heterogenitet används ofta en kombination av borrmetoder. Skillnaderna i teknik för att bryta och utvinna berg gör det möjligt att passera i princip alla geologiska formationer oavsett komplexitet.

Set för manuell brunnsborrning (även kallad “handborr”) är en enkel borrmaskin i fabriksutförande. Den är avsedd för skruvborrning. I produktionssyfte används den där det inte är möjligt att resa ett torn för en standardborrigg (+)

Metoder för handborrning

Innan du bestämmer dig för att genomföra projektet med att anlägga en vattenbrunn själv bör du noggrant bekanta dig med metoderna för att borra brunnar. Tekniken väljs beroende på områdets geologiska struktur. För att göra detta frågar man noga grannarna om hur de grävde en brunn eller borrade en brunn hos dem.

När du har tagit reda på vilken typ av jord som har passerats tidigare vid utvecklingen, bestämmer du dig för borrverktyget. Det måste du tillverka själv eller hyra. Du måste direkt bestämma vad du ska göra med borrtornet: låna det av någon tillfälligt eller bygga det själv.

Alternativ #1 – slag-rotationsborrning

Av namnet framgår att brytning och utvinning av den lossnade bergarten från borrhålet sker med hjälp av slag och rotationer.

För att utföra de nämnda borrningsåtgärderna används olika typer av borrverktyg, nämligen:

• Sked. Avsedd för rotationsborrning, används vid genomträngning av plastiska jordar. Den består av en cylinder som saknar den mindre halvan eller bara ett segment. Borren görs med en viss förskjutning av centralaxeln för att borra ett hål bredare än själva verktyget.
• Borrsväng, även kallad skruv. Avsedd för att bearbeta täta lerjordar med rotationsmetod. Den består av en skruv med en eller flera varv. Den fungerar enkelt: den skruvas ner i jorden och för med sig den sönderdelade massan upp till ytan på bladen.
• Skopa (slagborr). Avsedd för att bearbeta lösa sedimentära bergarter med slagmetoden. Förutom den är inget annat verktyg lämpligt för fullständig utvinning av grus- och stenavlagringar, krossad sten, småsten, lösa sandar. Skopan är oumbärlig för att lyfta vattenmättade, och därför mycket tunga jordar.
• Mejsel. Avsedd för att krossa hårda bergarter genom upprepade ihärdiga slag. Den används tillsammans med en skopa, som efter krossningen öser upp avfallet från botten.

Skeden är ett universellt borrverktyg med två gripdon. För att skära och gripa tag i jorden vertikalt böjs den vänstra väggen av en slags öppning i cylindern något.

För nedre grepp anordnas oftast en skär i form av en skopa på borrens suldel. Variationer på temat sked är oerhört många. Den som vill tillverka den själv behöver bara förstå funktionsprincipen.

Skedborrar bryter och fångar berg i två riktningar. Vertikalt skär jorden av kanten på halvcylindern som ligger i borrens rotationsriktning, den nedre skären fördjupar borrhålet enligt inskruvningsprincipen.

Liksom en skruv skruvas skeden in i berget. Med den nedre skären skär den i jorden, som efter att ha separerats från massan hamnar inuti den ofullständiga cylindern. Med den laterala skären skär skeden under rotation bort berg från stammens väggar. Den nyavskurna jorden kompakterar föregående portion och trycker den in i borrets hålighet.

Arbetet fortsätter tills skedens hålighet är fylld till hälften eller 2/3 med sprängsten. Därefter tas borren ur borrhålet och töms på den borrade stenen genom den befintliga vertikala sidöppningen i cylindern. Det tömda borret sänks ner igen till botten och fortsätter att borra.

Sked för borrning av halvhårda och hårda lerjordar som inte kräver fasthållning med nedre grepp

Nedre grepp på skedborren är utformat som en skruvspiral, för att underlätta passage förstärkt med en extra borr

Skedborr för handborrning upp till 5 m djup med förkortad arbetsdel som är svetsad till startstången

Skedens symmetriaxel är inte förskjuten utan anledning. Excentriciteten gör det möjligt att borra ett hål lämpligt för samtidig installation av foderrör. Fodring är nödvändig för att forma schaktstammen i sedimentära avlagringar.

Utan den kommer lösa bergarter att oändligt rasa ner i borrhålet, och leriga bergarter kommer att 'svälla' in i stammen när de blir våta, vilket minskar öppningen och försvårar leveransen av borret till botten.

På senare tid har skeden aktivt ersatts av olika modifieringar av skruvar. De underlättar verkligen passage, men när det gäller utvinning av bruten berg är de betydligt sämre än skeden.

Med den kan man borra fuktiga klibbiga sandar, men en skruv kommer inte att lyfta dem helt. För att rengöra botten efter en skruv måste man nästan alltid använda en lins. Det innebär att arbetet utförs i dubbel volym.

Skruvborrning har en allvarlig nackdel – när borren skruvas in är det mycket lätt att avvika från vertikalen. Betydande avvikelser gör hålet helt oanvändbart. Mindre avvikelser försvårar installationen av foderrör och därefter nedsänkning av pumpen (+)

Den enklaste modellen av en bailer tillverkas av en rörbit Ø 180-220 mm beroende på brunnens storlek. Glöm inte att för att pumpa vatten med en dränkbar pump måste foderrörets innerdiameter vara 2-3 cm större än pumpens ytterdiameter. Annars går det inte att sänka ner den i vattenintaget.

Den optimala längden på rörbiten för en bailer är 1,0 – 1,2 m för att underlätta lyft, tömning och rengöring av verktyget från insidan för hand vid behov. I den övre tredjedelen skärs ett fönster ut för att ta bort borrat material. I toppen fästs den med bultar eller svetsas en ögla för att fästa vajern.

Verktygets sko är oftast utrustad med en enkel- eller ibland dubbelklaffventil. I smala bailers används en kula som ventil. För att bättre luckra upp och bryta ner berg i botten slipas en vass kant eller sågas tänder.

Flera intressanta varianter av att tillverka en bailer finns i artikeln som vi rekommenderar att du läser.

Den vajerhållna bailern kastas fritt mot botten. Vid nedslaget öppnas ventilen och det lösa materialet trycks in i rörets hålighet.

När en omgång jord har släppts in i verktyget stängs ventilen, vilket gör att bailern håller kvar löst, icke-kohesivt material. Därefter lyfts verktyget upp 1,5 – 1,0 m ovanför botten och kastas igen tills ytterligare 0,3 – 0,4 m har passerats.

Om hur man tillverkar ett borrverktyg för manuell borrning av vattenbrunnar finns det detaljerat beskrivet i vår rekommenderade artikel.

Vi presenterar beprövade konstruktioner av borrmejslar, men hoppas innerligt att du inte behöver använda dem. Visst går det inte att krossa "klippan" för hand utan mejsel. Men är det värt besväret?

Borrandet kommer att gå bokstavligen några cm per dag. Det är förnuftigare att använda en mekaniserad metod: hyra en mobil rigg eller anlita borrningsproffs.

En mejsel kan behövas om det i sedimentlager finns stor sten och block. Det är omöjligt att förutsäga var man kan stöta på dem i verkligheten eftersom de är slumpmässigt placerade.

Om ett block påträffas efter två/tre meters borrning är det bättre att byta plats för brunnen. Om man har borrat cirka 15 – 20 m är det bättre att stå ut och länge och ihärdigt släppa mejseln på stenen.

Mejslar tillverkas med smidespressmaskiner av ett helt metallämne genom smidning. De måste beställas (+)

Vid borrning med alla nämnda verktyg tillsätts vatten i borrhålet periodiskt. Vattnet fungerar som borrvätska, binder tillfälligt lösa jordarter, mjukar upp leriga bergarter och kyler verktyget, vilket skyddar det från för tidigt slitage.

För tillverkning av borrstänger är rör med beteckningen VGP idealiska, vars innerdiameter varierar mellan 33–48 mm. Stångens längd måste väljas baserat på riggens höjd, så att vid lyft ryms 2–3 leder fritt i utrymmet mellan blocket och markytan.

Den traditionella längden på en stång är 1,2–1,5 m, men ibland görs de upp till 5,0 m. Naturligtvis, när borrkronan sätts ihop av långa element blir det färre skarvar. Följaktligen minskar risken för rörbrott i schaktet.

Det är dock ganska svårt att dra upp långa stänger från schaktet. Dessutom bör man komma ihåg att kolonnens topp vid lyft nästan når blocket med linan över, och nedtill sticker oftast en del av foderröret ut ur borrhålet.

Stänger används för att förlänga borrkronan, ibland för att tynga ner borrutrustningen. De sammanfogas med muffar eller låsstift.

Stängerna sammanfogas med gängade muffar eller med metall-'fingrar' – bitar av stång som tillverkas exakt efter håldiametern i stängerna som ska sammanfogas. Startleden förses med en ögla för fäste av linan.

Den nedre delen av varje led måste felfritt anslutas till nästa element och vara konstruktionsmässigt identisk med anordningen på toppen av skopan eller skruven.

Alternativ #2 – slaglinborrning

Borrning med rotation djupare än 10–15 m blir alltför tung, eftersom man förutom den lastade utrustningen, som väger en hel del, även måste dra upp kolonnen med borrstänger ur schaktet. Dessutom måste man vid varje lyft ständigt demontera alla dessa meter och sedan åter montera dem för att föra verktyget till botten.

Vid mekaniserad borrning är allt enklare – rotation, framförande och återvinning av verktyget utförs av hydraulik. Att göra sådant arbete för hand är oändamålsenligt och alltför tungt.

Dessutom, vid utförande av rotationsrörelser utan användning av mekanismer, kan man lätt avvika från vertikalen. Och ju större djup, desto större blir snedställningen, vilket försvårar både framförandet av borren till botten, monteringen av foderröret och installationen av pumpen i brunnen efteråt.

Vid manuell borrning på sådana djup är det mer förnuftigt att använda slaglinteknik. I princip har vi redan beskrivit den i samband med skopborrning. Det är samma standardutrustning för slagborrning.

För passage genom leriga jordarter används en konisk kopp med skäregg längst ner på skon. Till skillnad från skopan har koppen ingen ventil eller fönster för jorduttag.

Den kastas också ner i botten av borrhålet med kraft och tas upp när den fylls. Vid stöten trycks lerjord in i dess hålighet, som hålls kvar endast av väggarna och sin egen vidhäftningsförmåga.

Man befriar bägaren från lerskräpet genom att slå med slägga på dess väggar. Den kladdiga jorden lossnar då från insidan och faller ut. Inga borrstänger behövs för borrning med bägare.

Det betyder att man inte ständigt måste montera ner och åter sätta ihop en lång 'kedja' av borrstänger. Visserligen kan en eller två av dem användas för att helt enkelt tynga ner verktyget när det sänks till stort djup.

Bägaren – föregångaren till kärnborrningsröret. Konstruktionsmässigt liknar den en bailer men har ingen ventil i botten.

För att slå mot bergfästet fästs en vajer eller ett rep på borrverktyget, varför metoden kallas slaglinborrning. För rotationsrörelser används en kolonn av borrstänger som förbinder borren med en manuell eller mekanisk vindspel.

För att öka genomslaget vid rotationsborrning slår verktyget också mot botten, och för att öka förstörelsekraften utrustas borrskorna med olika skärande delar.

Det är uppenbart att vid borrning måste borren regelbundet sänkas till botten och efter fyllning dras upp till ytan. Glöm inte att ju djupare det blir, desto tyngre blir det att hämta upp verktyget med utgrävd jord för varje pass. Att underlätta borrning med beskrivna metoder och verktyg hjälper en hemmagjord borrigg.

För att under borrning enkelt kunna växla mellan rotations- och slaglinborrning, är det bättre att utrusta borriggen med både en vindspel och en vinsch.

Den klassiska versionen av en borrigg görs som en trefot med en totalhöjd på cirka 4,5–5,0 m. Upptill på riggen monteras ett block som en vajer kopplad till verktyget löper över. Vid rotationsborrning behövs riggen för att lyfta borrkolonnen, som består av verktyget och borrstänger.

Vid borrning av ett hål på 10–12 m djup kan man klara sig utan borrigg, men arbetet kommer att kräva mer muskelkraft. Så det är bättre att ha en.

Om man inte vill bygga en, duger en anordning i form av två stolpar med en tvärslå och en hävstång över den. Det är inte uteslutet att du utifrån de föreslagna konstruktionerna kan utveckla en egen anordning som underlättar borrarens arbete.

Isättning av brunnsrör

För foderrör i brunnsschakt är stålrör det bästa alternativet. Polymerrör fungerar också men de är inte särskilt bra när det gäller styrka vid neddrivning i marken. Dessutom är det inte hydraulik utan manuell kraft som trycker ner foderrören i brunnen, och lätta plaströr är inte alls lätta att få ner i manuell schaktning.

Foderrören monteras av enskilda delar, cirka 2 meter långa. Det går med längre delar, men de blir obekväma att sätta i schaktet under borrning. Därför, även om foderrörskolonnen kommer att ha många skarvar, är det bättre att använda en lämplig storlek för arbetet.

Den första delen installeras efter två/tre gånger. Sedan trycks den gradvis ned med en träbit ovanpå för att applicera egen kraft och vikt. Vid rotationsborrning sker nedsänkningen av foderrören efter att verktyget med jord har tagits upp.

Användning av linvajsborrning i lösa bergarter kräver att foderrören förs ned något före borren, annars kommer borren att oändligt ösa ur lagret utan att ta sig nedåt.

Installation av foderrör sker samtidigt med borrning. Rören sammanfogas med gängor eller svetsning. Foderrören fästs med en klämma under arbetet.

Foderrörsdelarna sammanfogas med svetsning eller gängade kopplingar, men det bästa är att från början välja rör med gängor. När de förs ned är det enklare och bekvämare att skruva ihop dem än att ständigt svetsa och kontrollera sömmarna för defekter.

Borrningen fortsätter tills man har passerat det vattenförande lagret och gått minst 0,5 m ner i det underliggande tätlagret. Därefter “drar” man försiktigt upp foderrörskolonnen till ytan för att komma ur tätlagret. Sedan utförs rensning av vattenintaget för att bli av med bergmaterial som krossats under borrningen.

Efter rensningen installeras ytterligare en rörkolonn med brunnsfilter inuti det foderrörsklädda schaktet, vilket renar vattnet från föroreningar och skyddar pumpen. Nu kan pumpen installeras, vars typ väljs beroende på djupet av den vattenförande horisonten.

Det sista steget i att skapa en egen vattenkälla är att bygga mynningen. För detta konstruerar man en kassun eller monterar ett inköpt brunnslock.

Slutsatser och användbar video om ämnet

Video #1. Demonstration av en hemmagjord borrigg:

Video #2. Testning av en hemmagjord maskin för skruvborrning:

Video #3. Principen för vattenborrning baserat på skruvborrning av brunn:

Våra presenterade metoder för handborrning hjälper dig i den svåra men nyttiga uppgiften att utveckla en egen vattenkälla på din sommarstugetomt.

Vi inbjuder dig som vill dela med dig av dina egna erfarenheter av brunnsborrning att lämna kommentarer i blocket nedan. Ställ frågor, berätta om användbara nyanser vid genomföring och anläggning av vattenintag, lägg upp foton. Vi är intresserade av din åsikt om den information som presenteras.